Hoppjerkan

Hoppjerkan

Månad: oktober 2016

Vad gör du när ingen ser?

Har lyssnat på ett podcast avsnitt flera gånger nu för att verkligen marinera i de kloka orden.
Yogabody talkshow är en amerikansk yoga-podcast som jag inte vet mycket mer om. Den är ganska mastig att lyssna på, mycket ”text” och detaljer, men ibland också riktiga guldkorn!

EPISODE 222: Developing Your Own At-Home Practice

Avsnittet handlar om att nyckeln till att lära sig någonting, eller att sugas upp i det och verkligen utvecklas, är att få till träningen hemma. Att det inte hjälper hur många (yoga)klasser man går på i hur många år som helst om man inte har en ordentlig hemma-träning.
Att det du vill utvecklas inom, måste vara det du sysslar med när du inte är upptagen med någonting annat. När ingen är hemma. (Istället för instagram och netflix som tyvärr är mina go-to just nu).

Ni vet som när man verkligen snöat in på någonting. Då tar i alla fall jag varenda tillfälle att förkovra mig, promenerar med en bok framför näsan och tar varje möjlig minut att googla!
Det är nästan som när jag rökte förr, jag går bara runt och tänker på när jag nästa gång kan få tag på cigg / googla, försöker fuska till mig tillfällen osv.

Tankvärt va? Förstår att jag inte lär mig spela instrument, inte lär mig språk, inte håller mig uppdaterad om börsen, inte utvecklar mitt företag mer, inte blir rörligare eller inte läser alla intressanta böcker jag listat.
Fast jag har massvis med tid.

Det jag lyckats göra är där emot faktiskt att komma igång med träningen igen! Och visst vaknar jag varje morgon och tänker ”åh idag får jag gå till gymmet!” eller ”åh nej idag är det vilodag, bör hålla mig från gymmet!” haha.

Kickar igång med Timelogger

Har du testat att mäta din tid någon gång?
Jag tror att det kan hjälpa mig och många andra att komma loss ur prokastinering och känslan av att dagarna försvinner utan att man hunnit göra det man egentligen velat.

Vad gör du med de 16 timmar du är vaken? Hur mycket tid går åt att handla middag på en månad?
Hur mycket tid lägger du på det du tycker om? Och hur mycket på sådant som inte spelar någon roll?

Jag har klockat min tid en del.
Först när jag pluggade och då insåg att jag bara aktivt arbetade 35% av den tid jag avsatt (!)
Inte konstigt att man aldrig blev klar..
Och sedan då och då när jag märker att föör mycket tid slösurfas bort i väntan på att någonting ska hända.
Det fanns också en tid då jag kände mig mycket ensam och ville spendera mer tid med andra, men efter att ha testat att logga tiden insåg att jag umgicks mycket mer än jag tex jobbade!

”Men om man vet att man mäter kommer man ju sköta sig bättre!” tänker den som läst om psykologisk forskning på komvux. Vilket absolut är någonting som händer.
Rid på den vågen säger jag och få lite extra gjort, rätt snart tappar man orken och visar sitt lite bekvämare jag 🙂

Nu när jag har så mycket fritid och behöver öka produktiviteten och arbetsinsatsen ett snäpp, är det dags igen.

Återkommer på måndag med mitt fina cirkeldiagram!

Oväntat besök

Förra vintern råkade min man sätta eld på köket.
Det var tidig morgon, han gick upp och satte på en kastrull vatten till te eller kaffe, men råkade knäppa på fel platta och gick och slumrade lite till!
Dagen innan hade han fått träslevar av sin syster som jag hade oljat in och satt på tork över en plastbunke. Vi har ett väldigt trångt kök så enda platsen att ställa denna platsbunke med trä och olja överallt var på en spisplatta.
Ni kan ju gissa  just vilken platta det var han råkade sätta igång 😉

Branden tog sig upp i fläkten men spred sig inte mer än så. Eftersom jag trodde fläkten gick ut i något slags system  i hela fastigheten ringde jag 112 i rädsla att branden skulle sprida sig.
Men allt gick ju bra. Var bara att röksanera (manuellt…) hela lägenheten och slänga typ 70 % av alla ägodelar.

I går där emot var det polisens tur att komma på besök.
Vi satt och drack drinkar efter middagen, drinkar på vardag är det nya heta här hemma.
Plötsligt hörs ljud från sovrummet, vars fönster är på gatuplan. Jag har ju varit rädd för inbrott där i flera år så jag har alltid ett öra spetsat.
Vi äger ingenting av värde, och jag är aldrig rädd ute på stan eller så, men det är någonting med att bli konfronterad i sitt skyddade hem där man slappnar av. Det är ju också uppenbart att personen inte har rent uppsåt. Och jag är så rädd att personen nästa gång ska vara beväpnad och våldsam, speciellt med kniv!
Vi såg dom, dom såg oss och sprang iväg. Men de hann ändå öppna hela fönstret på vid gavel.
Hade varit så mycket läskigare om jag vart hemma ensam, om det skulle hänt ikväll istället tex.

Jag har en grej att alltid titta på en person i tjänst hur glada de verkar vara, för att se om det är ett bra yrkesval. (Det är ju min stora issue här i livet vad jag ska jobba med).
Optiker har jag bara stött på glada och icke stressade, därför ville jag bli det ett tag. Brandmännen verkade ha det trevligt på jobbet, och lika så poliserna som kom hit!
(Tyvärr kan jag inte säga det samma om sjukvårdspersonal tyvärr!)
Så jag tänker att när jag närmar mig 30 får jag ta en riktig funderare, och om jag inte är nöjd med tillvaron jag byggt upp till dess så tar jag helt enkelt och söker till polishögskolan 😀

Kring livet och döden

Är inne i en period med mycket existensiella funderingar.
Kan fastna i diskussioner med mig själv kring livets mening, om världen är ond rakt igenom etc.

Kan börja med att säga att jag är lyckligt oerfaren kring död och förlust, jag har aldrig haft en anhörig sjuk eller förlorat någon. Ni som har det kanske har helt andra insikter än mig, och kommer bli stötta av min naivitet nedan.
Vill också påpeka att jag är inne i en ”vill inte leva men inte heller dö” period, att det snarare är en likgiltighet än att jag har en sådan hjärtesorg eller smärta att jag faktiskt plågas och inte står ut. Det måste vara en helt annan kamp, vilken jag har stor respekt inför och hoppas jag aldrig behöver uppleva..

En mening med att leva skulle kunna vara att njuta av det man har, sin kropp, sina sinnen, sin omgivning.
En annan mening skulle kunna vara att göra gott, att hjälpa andra ifrån ondska och orättvisor tex.
I båda fall är allting tillfälligt (njutningen tillfällig, människorna man hjälper dör) och kan man inte förlika sig med det finns det bara en tankebana kvar: Att göra någonting bestående.

Pröva dessa tre olika scenarier och känn hur de smakar:
Du lever för njutning, gör alla de där sakerna du suktar efter, upplever, skrattar, reser till fina platser..
Du ägnar ditt liv åt politisk aktivism, lyckas genomföra förändringar i samhället som du verkligen tror på…
Du skapar saker som kommer att leva vidare efter dig, det kan vara konst, bygger ett hus, uppfostrar barn..
…Sedan får du beskedet att du är obotligt sjuk, i vilket fall hade du kunnat  ta dödsdomen med störst ro och nöjdhet?

Igår kväll kom en vändpunkt i hjärnkontoret.

Jag mindes ett resonemang som jag tidigare formulerat, nämligen:
Att du behöver inte välja mellan livet och döden, döden är man garanterad, vilket betyder att man lika gärna kan testa det där livet först utan att förlorat något!

Så! Full fart!
Ska bara testa det här livet lite, se vad som erbjuds!

Meningslöshet och världens förgänglighet spelar liksom inte så stor roll, om man ser livet som en ”bonusrunda” innan döden, istället för det centrala.

Vart har motivationen tagit vägen?

Försöker verkligen peppa upp mig. Locka mig med olika saker, med drömmar, utmaningar..

Viftar fina saker framför ögonen som man gör på ett litet barn.

Jag har ingen jävlar anamma längre, minns inte när jag hade den senast. Kan liksom tänka positivt och se det fina i livet, men det händer ingenting i hjärtat. Ingen tändgnista.

Jag orkar inte kämpa och tävla. Vill bara vara ledig i resten av livet och inte ha någon tid att passa. Fika med vänner, träna lagom, långa kramiga sovmorgonar, lyssna på musik.

Hur länge ska det vara så? Vart är medborgarlönen? 😉

Är människor lyckliga? Går det? Eller går alla som man ser på stan under en dag och är halvnöjda? Människan kanske är programmerad så?

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑