Hoppjerkan

Hoppjerkan

Kategori: Drömmar

Barnfrihet

Varje gång jag träffar på småbarn och deras förälrar blir jag lättad och tacksam.
Att jag inte har några barn.

Att jag under alla dessa år hållt mig ifrån ett förhastat beslut som skulle varit mitt liv 20 år efter det. (Jag menar, hur många andra dumma beslut har man inte tagit, speciellt som ungdom?)
Och enorm tacksamet över att jag bor i ett land där jag har möjligheten att välja!!

Som barn tänkte jag att egna barn var någonting som ingick, man skaffar en karriär och barn och sen är man klar.
Sedan gick planen över till att jag skulle skjuta upp det så långt fram som möjligt, för att få så mycket som möjligt tid innan.
Tills jag bara fortsatte den tanken hela vägen ut.
Att om barn kändes som slutet på livet, varför inte bara strunta i det? Och stressen kring att hinna leva så mycket som möjligt innan detta abrupta slut bara lyfte haha. Mitt förväntade fria livsspann gick ju från 30 år till 90 år!

Jag har omvärderat det här beslutet så många gånger, det är en enorm fråga och många saker att väga in.
Vad är mina egna åsikter? Vad är påverkan utifrån? Skulle jag vilja ha barn i en annan kontext / situation?
Skulle jag vilja ha barn om jag slapp graviditeten?

När jag för några år sedan gick och väntade på tid till en abort (v 4, lätt beslut) så träffade jag en vän med barn. Vi strosade runt och hamnade på barnavdelningen på någon klädaffär. Var där i evigheter.
Efteråt kom hon på vilken sits jag var i och ursäktade sig ordentligt för att ha lurat in mig dit och slängt massa söta bebiskläder i ansiktet på mig.
Men jag tyckte det var så skönt att få ännu mer tyngd till mitt beslut. Jisses. Jag hade verkligen duckat en farlig kula!

Jag gillar barn. Tycker att det är fantastiskt att jobba i tex skola just för att få lära känna alla barn med så färgglada personligheter och tankar. Älskar att diskutera med ungdomsgäng på bussen!
Men jag känner absolut 0 behov av att ha mina egna.

Vidare tänker jag att samhället beter sig lite konstigt. Alla skaffar ett eller två barn.
För att det ingår (?) i ett vuxenliv eller en kärleksrelation.
Klämmer in dom mitt i de stressigaste karriärsåren. Sover inte på 4 år, och kämpar sedan vidare med det där livspusslet för och jakten på tid för barnen.

Vore det inte vettigare ifall några få, låt säga att det skulle vara 1 på 10 personer, som verkligen känner att det är det deras liv går ut på, skaffar typ 5 + barn istället? Så kan vi andra försörja dom gemensamt?
Kallas det inte specialisering och stordriftsfördelar? 😉

För det händer någonting när man blir förälder, vare sig man vill eller inte.
Praktiska saker kan man nog påverka, man kan vara en cool familj, fortsätta med hobbys och ta med ungen jorden runt.
Men jag vill tro att så fort man blir förälder kommer man alltid att sätta barnet i första rum. Man kommer alltid ha den där ungen och dess välmående / säkerhet i bakhuvudet. Man blir också en annan människa, en mor eller far.
Jag tror inte jag skulle trivas som oåterkallerligt transformerad mor.

Det här kan låta deppigt, som ett bortval, gjort utav rädsla för förändring.
Men jag ser ljust på min framtid utan barn!
Att bli 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100 utan egna barn.
Tror att varje decennium kan bli topp. Att jag kommer ha massa nära relationer, kunna supporta vänner med sina barn och samtidigt syssla med spännande saker. Utan tidsnöd.
Jag ser fram emot att bli den galna tanten!

Och när jag är 50 + och har ro i själen, är klok, trygg och har ett riktigt hem, då ska jag ta emot fosterbarn.

Jisses. Någonting är jag starkt och djupt beslutsam kring iallafall.

Min nya hajp

Min förra hajp var klättring, men nu är jag så nyfiken att testa på att måla en tavla!

Det är någonting jag aldrig trodde skulle locka mig.
Minns hur jag under högstadiet och gymnasiet satt i bildsalen dagarna i ända för att umgås med mina vänner som var riktiga esteter. Själv skapade jag aldrig någonting, utan satt där och hängde med min stora bag tills det var dags att åka på någon träning haha!

Det är den här super-inspirerande kvinnan som har förtrollat mig med sina mäktiga vintertavlor.
Och jag börjar dessutom tro att människor behöver lite kreativt output för att må bra i själen..

Winterbirds_smal_massiveWinterdream_smal_massive

Säga upp sig?

 Steg upp klockan 5 i morse. Kunde inte sova på grund av den nervösa pirriga känslan i magen.

I veckan hände saker på jobbet som fick mig att gå från ”här stannar jag minst ett år” till ”hur klarar jag mig om jag säger upp mig imorgon?”.
Jag visste att det är ett stort företag jag jobbar på, där det är siffror och inte människor som räknas. Men det börjar märkas mer i den dagliga verksamheten, kommit närmare mig, och det är ingenting jag tycker om.

Tror inte att jag är en person som passar att vara anställd över huvud taget. Det känns meningslöst att börja söka efter ett nytt jobb och göra om hela karusellen.
Missförstå mig inte – det är häftigt och inne just nu att vara egenföretagare – men jag har aldrig sett den som imponerande.
Jag har verkligen försökt hitta rätt väg, rätt yrke och ett jobb att trivas på. Har hoppfullt testat så mycket.

Jag avskyr att följa någon annans regler, att någon annan dikterar dels hur jag utför arbetet dels ramarna kring hur jag kan leva mitt liv.
”Det är klart, ingen gillar ju att rätta sig efter någon annan, krav från chefen eller att passa tider!” tänker ni kanske.
Jag står alltså inte ut, i mer än några månader i sträck. Det kryper och bubblar i mig, som en tekokare som det snart börjar ryka från!
Och jag har ändå övat från barnsben att lyda order och bita ihop då jag idrottade hela grundskolan igenom haha 😉

Så i fredags kväll när jag kom hem gick hjärnan på högvarv. Hur kan jag få in pengar nog att klara mig? Vad kan jag hitta på?
(Har ju varken pengar eller expertkunskaper!)

Tre bra ideer finns nu framtagna. Tre roliga projekt just påbörjade!
(Säger jag upp mig har jag lite press att faktiskt genomföra dessa också)

Det är därför jag inte kan sova, jag är så nervös, glad, lättad, peppad, och super-nervös i ett!

sydamerika 640

Motivation

Brukar halvt på skämt halvt på allvar säga att jag är manisk.

Hittar jag någonting intressant blir jag SÅ TAGGAD och går upp i det, jag känner verkligen att det här är den nya meningen med livet och i huvudet redan planerar hela min proffesionella karriär. Det går så långt att jag blir otålig och stressad för att jag inte kan kasta mig in i det här projektet NU på en gång, helst igår! Varje minut dom går känns slösad.
Så dålig på att se och uppskatta det jag redan har.

Några veckor senare har inspirationen svalnat och någonting annat är SÅ MENINGEN MED ALLT. 

Det här tar massvis med energi, varje hajp är som en urladdning. Så ojämnt energiflöde.

Det gör också att jag aldrig vågar börja med någonting, med rädsla att binda upp mig för jag vet att inspirationen kommer svalna. Och då händer ju ingenting alls.

Många saker tar också tid att förbereda – en längre resa tar ett halvår/år, skolor söks till ett halvår innan start, träningskort har bindningstid, alla företag/andra projekt har en uppstartssträcka. Det gör att jag sitter i en situation som jag hade motivation för för ett halvår sedan – och drömmer om någonting annat! Så irriterande.

Anneli Pompe sa i någon intervju att man ska agera direkt när inspiration finns, att hon liksom lever efter det, smider när järnet är varmt. Men hur gör man det i verkligheten?

20 maj 133En sak jag börjat med är att sluta leta efter ”meningen med allt” och ”lösningen till allt” och försöka tänka mer lugnt och harmoniskt.
Försöker tänka att allting man gör, allting man vill åstadkomma eller påbörja kommer att ta ett år.
Det är ett bra test för att se om hajpen är någonting man verkligen har lust med.

Vill du springa en mil – det kommer ta ett års löpträning.
Vill du bli stark – det kommer ta ett års regelbundna eftermiddagar på gymmet.
Vill du flytta utomlands – det kommer ta ett år att förbereda.
Vill du ha fler kompisar – det kommer ta ett års aktivt arbete utanför bekvämlighetszoonen.
Vill du bli av med en fobi – det kommer ta ett års fokus och övning.
Vill du ändra någonting i din livsstil, eller i ditt beteende – ett år!

(Ni anar inte hur många jag skrämt från gymmet genom att säga att det kommer ta ”minst ett år” innan de får kroppen de vill ha hehe).

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑