Hoppjerkan

Hoppjerkan

Kategori: Funderingar (sida 1 av 2)

Livet

Jag orkar inte sträva mer.  Men strävan har alltid varit livet. Hur gör man då?

 

Och ni som fundera på att ge upp livet, kom ihåg att döden kommer tillslut ändå. Den ligger tryggt i din bakficka trots att du väntar en vecka, ett år, tio år. Är man beredd att dö kan man lika gärna testa allting här i livet först. Har du verkligen testat ALLT? ALLT?

Barnfrihet

Varje gång jag träffar på småbarn och deras förälrar blir jag lättad och tacksam.
Att jag inte har några barn.

Att jag under alla dessa år hållt mig ifrån ett förhastat beslut som skulle varit mitt liv 20 år efter det. (Jag menar, hur många andra dumma beslut har man inte tagit, speciellt som ungdom?)
Och enorm tacksamet över att jag bor i ett land där jag har möjligheten att välja!!

Som barn tänkte jag att egna barn var någonting som ingick, man skaffar en karriär och barn och sen är man klar.
Sedan gick planen över till att jag skulle skjuta upp det så långt fram som möjligt, för att få så mycket som möjligt tid innan.
Tills jag bara fortsatte den tanken hela vägen ut.
Att om barn kändes som slutet på livet, varför inte bara strunta i det? Och stressen kring att hinna leva så mycket som möjligt innan detta abrupta slut bara lyfte haha. Mitt förväntade fria livsspann gick ju från 30 år till 90 år!

Jag har omvärderat det här beslutet så många gånger, det är en enorm fråga och många saker att väga in.
Vad är mina egna åsikter? Vad är påverkan utifrån? Skulle jag vilja ha barn i en annan kontext / situation?
Skulle jag vilja ha barn om jag slapp graviditeten?

När jag för några år sedan gick och väntade på tid till en abort (v 4, lätt beslut) så träffade jag en vän med barn. Vi strosade runt och hamnade på barnavdelningen på någon klädaffär. Var där i evigheter.
Efteråt kom hon på vilken sits jag var i och ursäktade sig ordentligt för att ha lurat in mig dit och slängt massa söta bebiskläder i ansiktet på mig.
Men jag tyckte det var så skönt att få ännu mer tyngd till mitt beslut. Jisses. Jag hade verkligen duckat en farlig kula!

Jag gillar barn. Tycker att det är fantastiskt att jobba i tex skola just för att få lära känna alla barn med så färgglada personligheter och tankar. Älskar att diskutera med ungdomsgäng på bussen!
Men jag känner absolut 0 behov av att ha mina egna.

Vidare tänker jag att samhället beter sig lite konstigt. Alla skaffar ett eller två barn.
För att det ingår (?) i ett vuxenliv eller en kärleksrelation.
Klämmer in dom mitt i de stressigaste karriärsåren. Sover inte på 4 år, och kämpar sedan vidare med det där livspusslet för och jakten på tid för barnen.

Vore det inte vettigare ifall några få, låt säga att det skulle vara 1 på 10 personer, som verkligen känner att det är det deras liv går ut på, skaffar typ 5 + barn istället? Så kan vi andra försörja dom gemensamt?
Kallas det inte specialisering och stordriftsfördelar? 😉

För det händer någonting när man blir förälder, vare sig man vill eller inte.
Praktiska saker kan man nog påverka, man kan vara en cool familj, fortsätta med hobbys och ta med ungen jorden runt.
Men jag vill tro att så fort man blir förälder kommer man alltid att sätta barnet i första rum. Man kommer alltid ha den där ungen och dess välmående / säkerhet i bakhuvudet. Man blir också en annan människa, en mor eller far.
Jag tror inte jag skulle trivas som oåterkallerligt transformerad mor.

Det här kan låta deppigt, som ett bortval, gjort utav rädsla för förändring.
Men jag ser ljust på min framtid utan barn!
Att bli 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100 utan egna barn.
Tror att varje decennium kan bli topp. Att jag kommer ha massa nära relationer, kunna supporta vänner med sina barn och samtidigt syssla med spännande saker. Utan tidsnöd.
Jag ser fram emot att bli den galna tanten!

Och när jag är 50 + och har ro i själen, är klok, trygg och har ett riktigt hem, då ska jag ta emot fosterbarn.

Jisses. Någonting är jag starkt och djupt beslutsam kring iallafall.

Kort uppdatering!

Ja hur går det med nya rutiner?

Har inte klarat att gå upp klockan 5 varje morgon. Men nästan!
Det är konstigt nog antingen eller, antingen vaknar jag innan larmet och skuttar upp, eller så snoozar jag i tre timmar och kommer knappt upp ändå.

Kört igenom det nya tränings-schemat en vända nu och känner mig som en urkramad trasa, varenda muskel känns stel! Bäst med en vilodag innan jag sätter igång med dag 1 igen…

En mysig tanke har tagit fäste säkert inspirerat av pod-avsnittet med Michael Dahlen.
Att fråga mig själv ”Hur kan jag göra  just den här dagen toppen?”
Tänker så inför morgondagen när jag ska sova, och sedan under dagen när det börjar krypa i kroppen. Och då kommer jag på massa små realistiska saker jag faktiskt kan och vill göra, istället för att drunkna i de stora tankarna.
Testa ni också, jag tror det kan göra oss lite icke-tillfreds varelser gott 🙂

Man behöver nog balans mellan nuet och framtidstänket.
För mycket nu och man tappar styrningen över sitt liv – för mycket framtidstänk och man missar nuet och allting!
Hur ser din balans ut?

Kärlek och hopp

Hur resonerar man när kärleken finns men omständigheterna är helt fel?

Vad säger man till en vän som är i ett omöjligt kärleksförhållande?

Hur balanserar man mellan att vara tålmodig med insikten att ingenting är perfekt och att man inte bara kastar bort kärlek, och att skydda sig själv från total mental damage? Hur mycket ska man hoppas på ett mirakel och när ska man sätta ner foten och gå?

De första åren med min man var rätt dramatiska och hjärtekrossande. Man kan nog skylla på att vi var unga, oerfarna och korkade. Ser jag tillbaka på det i efterhand så skulle jag råda mitt dåvarande jag att sätta stopp, att avsluta det hela och skona mitt hjärta. Att lyssna på min magkänsla istället för att undra vad som var rätt och fel att tycka och känna. Jag kan bli så ledsen på hur dåligt jag behandlade mig och värderade mig själv då.

Visst är det konstigt att säga så? Ja.
Grejen är att det faktiskt löste sig. Vi klarade det, klarade att ändra på oss, och har det nu riktigt bra ihop! Stärkta av resan.
Var det värt den svåra tiden? Ett tag tänkte jag nej, men det har sakta och gradvis ändrats till ett starkt ja.

Det är med den här erfarenheten jag försöker vara stöd till vänner som är i knepiga förhållanden.
Egentligen vill jag säga ”lämna och skydda ditt hjärta, ställ ett ultimatum!” men jag vet ju att man då bara slår dövörat till, att det inte är ett riktigt råd. Att det inte är så jäkla lätt. (Lite som att säga ”skaffa ett jobb” till någon som är arbetslös etc).

När jag dessutom själv gick emot rådet och sitter här och har det topp. Tycka att dom ska riva av plåstret för att sedan själv gå hem och sambomysa. Går ju inte.
Jag önskar ju också att det hela får ett lyckligt slut, och det händer ju att det blir!

Men hur länge stannar man och försöker? Hur räknar man ut chansen att det blir bra tillslut och var är minimikravet?
Är magkänslan det enda man kan gå efter? Hur vet man att ens inre kompass är bra för en att följa, att den inte är felkalibrerad?
Hur mycket låter man en vän offra? När man båda ser hur det tär på denne?

Vad gör du när ingen ser?

Har lyssnat på ett podcast avsnitt flera gånger nu för att verkligen marinera i de kloka orden.
Yogabody talkshow är en amerikansk yoga-podcast som jag inte vet mycket mer om. Den är ganska mastig att lyssna på, mycket ”text” och detaljer, men ibland också riktiga guldkorn!

EPISODE 222: Developing Your Own At-Home Practice

Avsnittet handlar om att nyckeln till att lära sig någonting, eller att sugas upp i det och verkligen utvecklas, är att få till träningen hemma. Att det inte hjälper hur många (yoga)klasser man går på i hur många år som helst om man inte har en ordentlig hemma-träning.
Att det du vill utvecklas inom, måste vara det du sysslar med när du inte är upptagen med någonting annat. När ingen är hemma. (Istället för instagram och netflix som tyvärr är mina go-to just nu).

Ni vet som när man verkligen snöat in på någonting. Då tar i alla fall jag varenda tillfälle att förkovra mig, promenerar med en bok framför näsan och tar varje möjlig minut att googla!
Det är nästan som när jag rökte förr, jag går bara runt och tänker på när jag nästa gång kan få tag på cigg / googla, försöker fuska till mig tillfällen osv.

Tankvärt va? Förstår att jag inte lär mig spela instrument, inte lär mig språk, inte håller mig uppdaterad om börsen, inte utvecklar mitt företag mer, inte blir rörligare eller inte läser alla intressanta böcker jag listat.
Fast jag har massvis med tid.

Det jag lyckats göra är där emot faktiskt att komma igång med träningen igen! Och visst vaknar jag varje morgon och tänker ”åh idag får jag gå till gymmet!” eller ”åh nej idag är det vilodag, bör hålla mig från gymmet!” haha.

Oväntat besök

Förra vintern råkade min man sätta eld på köket.
Det var tidig morgon, han gick upp och satte på en kastrull vatten till te eller kaffe, men råkade knäppa på fel platta och gick och slumrade lite till!
Dagen innan hade han fått träslevar av sin syster som jag hade oljat in och satt på tork över en plastbunke. Vi har ett väldigt trångt kök så enda platsen att ställa denna platsbunke med trä och olja överallt var på en spisplatta.
Ni kan ju gissa  just vilken platta det var han råkade sätta igång 😉

Branden tog sig upp i fläkten men spred sig inte mer än så. Eftersom jag trodde fläkten gick ut i något slags system  i hela fastigheten ringde jag 112 i rädsla att branden skulle sprida sig.
Men allt gick ju bra. Var bara att röksanera (manuellt…) hela lägenheten och slänga typ 70 % av alla ägodelar.

I går där emot var det polisens tur att komma på besök.
Vi satt och drack drinkar efter middagen, drinkar på vardag är det nya heta här hemma.
Plötsligt hörs ljud från sovrummet, vars fönster är på gatuplan. Jag har ju varit rädd för inbrott där i flera år så jag har alltid ett öra spetsat.
Vi äger ingenting av värde, och jag är aldrig rädd ute på stan eller så, men det är någonting med att bli konfronterad i sitt skyddade hem där man slappnar av. Det är ju också uppenbart att personen inte har rent uppsåt. Och jag är så rädd att personen nästa gång ska vara beväpnad och våldsam, speciellt med kniv!
Vi såg dom, dom såg oss och sprang iväg. Men de hann ändå öppna hela fönstret på vid gavel.
Hade varit så mycket läskigare om jag vart hemma ensam, om det skulle hänt ikväll istället tex.

Jag har en grej att alltid titta på en person i tjänst hur glada de verkar vara, för att se om det är ett bra yrkesval. (Det är ju min stora issue här i livet vad jag ska jobba med).
Optiker har jag bara stött på glada och icke stressade, därför ville jag bli det ett tag. Brandmännen verkade ha det trevligt på jobbet, och lika så poliserna som kom hit!
(Tyvärr kan jag inte säga det samma om sjukvårdspersonal tyvärr!)
Så jag tänker att när jag närmar mig 30 får jag ta en riktig funderare, och om jag inte är nöjd med tillvaron jag byggt upp till dess så tar jag helt enkelt och söker till polishögskolan 😀

Kring livet och döden

Är inne i en period med mycket existensiella funderingar.
Kan fastna i diskussioner med mig själv kring livets mening, om världen är ond rakt igenom etc.

Kan börja med att säga att jag är lyckligt oerfaren kring död och förlust, jag har aldrig haft en anhörig sjuk eller förlorat någon. Ni som har det kanske har helt andra insikter än mig, och kommer bli stötta av min naivitet nedan.
Vill också påpeka att jag är inne i en ”vill inte leva men inte heller dö” period, att det snarare är en likgiltighet än att jag har en sådan hjärtesorg eller smärta att jag faktiskt plågas och inte står ut. Det måste vara en helt annan kamp, vilken jag har stor respekt inför och hoppas jag aldrig behöver uppleva..

En mening med att leva skulle kunna vara att njuta av det man har, sin kropp, sina sinnen, sin omgivning.
En annan mening skulle kunna vara att göra gott, att hjälpa andra ifrån ondska och orättvisor tex.
I båda fall är allting tillfälligt (njutningen tillfällig, människorna man hjälper dör) och kan man inte förlika sig med det finns det bara en tankebana kvar: Att göra någonting bestående.

Pröva dessa tre olika scenarier och känn hur de smakar:
Du lever för njutning, gör alla de där sakerna du suktar efter, upplever, skrattar, reser till fina platser..
Du ägnar ditt liv åt politisk aktivism, lyckas genomföra förändringar i samhället som du verkligen tror på…
Du skapar saker som kommer att leva vidare efter dig, det kan vara konst, bygger ett hus, uppfostrar barn..
…Sedan får du beskedet att du är obotligt sjuk, i vilket fall hade du kunnat  ta dödsdomen med störst ro och nöjdhet?

Igår kväll kom en vändpunkt i hjärnkontoret.

Jag mindes ett resonemang som jag tidigare formulerat, nämligen:
Att du behöver inte välja mellan livet och döden, döden är man garanterad, vilket betyder att man lika gärna kan testa det där livet först utan att förlorat något!

Så! Full fart!
Ska bara testa det här livet lite, se vad som erbjuds!

Meningslöshet och världens förgänglighet spelar liksom inte så stor roll, om man ser livet som en ”bonusrunda” innan döden, istället för det centrala.

Vart har motivationen tagit vägen?

Försöker verkligen peppa upp mig. Locka mig med olika saker, med drömmar, utmaningar..

Viftar fina saker framför ögonen som man gör på ett litet barn.

Jag har ingen jävlar anamma längre, minns inte när jag hade den senast. Kan liksom tänka positivt och se det fina i livet, men det händer ingenting i hjärtat. Ingen tändgnista.

Jag orkar inte kämpa och tävla. Vill bara vara ledig i resten av livet och inte ha någon tid att passa. Fika med vänner, träna lagom, långa kramiga sovmorgonar, lyssna på musik.

Hur länge ska det vara så? Vart är medborgarlönen? 😉

Är människor lyckliga? Går det? Eller går alla som man ser på stan under en dag och är halvnöjda? Människan kanske är programmerad så?

Bipolär typ 2?

This is me

03
Enkelt beskrivet kan upplevelsen av bipolär sjukdom beskrivas som att man pendlar mellan maniska och deppiga perioder.
De röda är maniska och de blå deppiga, och jag har just vaknat upp ur en 2 veckors lång dipp. De flesta har längre perioder av båda sorter, men denna variant kallas ”rapid cykling”.

Hur det är att vara deppig har de flesta säkert upplevt eller hört beskrivas, men hur är det att vara manisk?

Kan först berätta att jag tror mig ha en rätt så light variant av bipolär sjukdom, jag klarar mig ju ok, det är hanterbart. Frågan är om det inte bara är ett personlighetsdrag…
För mig blir det så att jag blir otroligt taggad både på specifika saker och på livet i allmänhet. Det är ofta någonting jag ska göra som i min hjärna kommer att förändra allt, göra  mitt liv komplett och rädda världen samtidigt.
Ser inte hinder, ingenting är farligt eller riskabelt. Ser inga baksidor/nackdelar.
Jag är så motiverad att jag blir rastlös och otålig om jag inte kan sätta igång med den saker precis nu, att vänta bara ett par dagar känns absurt.
(Det är tur att jag har så lite pengar, och anses ganska kredit-ovärdig, att pengafrågan ofta bromsar upp eventuellt förverkligande).
När perioden är över har jag glömt bort detta som skulle lösa allt, och när nästa period kommer finns en ny hajp.

För min omgivning märks mer att jag pratar mycket och fort, klämmer in skämt hela tiden, är mycket otålig i kroppen och står och smådansar eller trummar med fingrarna.
Mina tankar och inre konversation går så fort att allting annat i jämförelse går för långsamt. För varje mening någon säger till mig hinner jag tänka tusen.
Får verkligen tänka på hur jag beter mig och knipa käft för att inte köra över folk, att ge dom lite space.

 

Fråga nr 1:
Har jag en sjukdom eller är det ett personlighetsdrag?

Fråga nr 2:
Är det värt att gå till vården för att bli utredd och ev få en diagnos?

Fråga nr 3:
Om det visar sig att jag har sjukdomen, är det värt att testa medicin?

Fråga nr 4:
Eller bör jag försöka hjälpa mig själv med andra metoder, se till livsstil och tankesätt?

Fråga nr 5:
Vill jag ens förändra det här och ha en plan kurva?
Det är hemskt att vara deppig och det tar mycket energi att vara manisk. Men det är också en häftig variation och den maniska motivationen ger en del gott också!
Kanske omfamna istället för att förändra?

Chips till middag

Igår gick jag i tights, luvtröja och tofflor upp till affären endast för att handla chips och dip. Till middag. Två tequila drinkar och en komedi till det också.

Det känns som det får markera någon slags bottennivå på de senaste veckornas ohälsosamma stil. De rutiner jag skaffat under sommaren har under de senaste veckorna fallit. Livsstil och rutiner kanske är som ett husbygge där det är svårt att bygga stadigt när grunden inte är stabil. När grunden byts ut ramlar det som vilar på den ner i en stor hög på marken.

Vissa av mina grundpelare är faktiskt väldigt stabila (relation, vänner, bostad) men det är den där sista ”sysselsättning” som ständigt byts ut och aldrig passar bra.

Jag tror jag kan lista vad jag behöver för att må och fungera ok, för att hålla humöret och peppen uppe:

  • Träna minst varannan dag
  • Vara utomhus varje dag
  • Träffa folk varje dag
  • Äta riktig mat / lchf

Väntar bara på en sån där våg av pepp som kommer ibland, som jag kan åka med istället för att simma själv.

Ska gå ut och promenera i solen och försöka locka fram någonting.

Äldre inlägg

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑