Hoppjerkan

Hoppjerkan

Kategori: Livet (sida 1 av 2)

Livet

Jag orkar inte sträva mer.  Men strävan har alltid varit livet. Hur gör man då?

 

Och ni som fundera på att ge upp livet, kom ihåg att döden kommer tillslut ändå. Den ligger tryggt i din bakficka trots att du väntar en vecka, ett år, tio år. Är man beredd att dö kan man lika gärna testa allting här i livet först. Har du verkligen testat ALLT? ALLT?

Barnfrihet

Varje gång jag träffar på småbarn och deras förälrar blir jag lättad och tacksam.
Att jag inte har några barn.

Att jag under alla dessa år hållt mig ifrån ett förhastat beslut som skulle varit mitt liv 20 år efter det. (Jag menar, hur många andra dumma beslut har man inte tagit, speciellt som ungdom?)
Och enorm tacksamet över att jag bor i ett land där jag har möjligheten att välja!!

Som barn tänkte jag att egna barn var någonting som ingick, man skaffar en karriär och barn och sen är man klar.
Sedan gick planen över till att jag skulle skjuta upp det så långt fram som möjligt, för att få så mycket som möjligt tid innan.
Tills jag bara fortsatte den tanken hela vägen ut.
Att om barn kändes som slutet på livet, varför inte bara strunta i det? Och stressen kring att hinna leva så mycket som möjligt innan detta abrupta slut bara lyfte haha. Mitt förväntade fria livsspann gick ju från 30 år till 90 år!

Jag har omvärderat det här beslutet så många gånger, det är en enorm fråga och många saker att väga in.
Vad är mina egna åsikter? Vad är påverkan utifrån? Skulle jag vilja ha barn i en annan kontext / situation?
Skulle jag vilja ha barn om jag slapp graviditeten?

När jag för några år sedan gick och väntade på tid till en abort (v 4, lätt beslut) så träffade jag en vän med barn. Vi strosade runt och hamnade på barnavdelningen på någon klädaffär. Var där i evigheter.
Efteråt kom hon på vilken sits jag var i och ursäktade sig ordentligt för att ha lurat in mig dit och slängt massa söta bebiskläder i ansiktet på mig.
Men jag tyckte det var så skönt att få ännu mer tyngd till mitt beslut. Jisses. Jag hade verkligen duckat en farlig kula!

Jag gillar barn. Tycker att det är fantastiskt att jobba i tex skola just för att få lära känna alla barn med så färgglada personligheter och tankar. Älskar att diskutera med ungdomsgäng på bussen!
Men jag känner absolut 0 behov av att ha mina egna.

Vidare tänker jag att samhället beter sig lite konstigt. Alla skaffar ett eller två barn.
För att det ingår (?) i ett vuxenliv eller en kärleksrelation.
Klämmer in dom mitt i de stressigaste karriärsåren. Sover inte på 4 år, och kämpar sedan vidare med det där livspusslet för och jakten på tid för barnen.

Vore det inte vettigare ifall några få, låt säga att det skulle vara 1 på 10 personer, som verkligen känner att det är det deras liv går ut på, skaffar typ 5 + barn istället? Så kan vi andra försörja dom gemensamt?
Kallas det inte specialisering och stordriftsfördelar? 😉

För det händer någonting när man blir förälder, vare sig man vill eller inte.
Praktiska saker kan man nog påverka, man kan vara en cool familj, fortsätta med hobbys och ta med ungen jorden runt.
Men jag vill tro att så fort man blir förälder kommer man alltid att sätta barnet i första rum. Man kommer alltid ha den där ungen och dess välmående / säkerhet i bakhuvudet. Man blir också en annan människa, en mor eller far.
Jag tror inte jag skulle trivas som oåterkallerligt transformerad mor.

Det här kan låta deppigt, som ett bortval, gjort utav rädsla för förändring.
Men jag ser ljust på min framtid utan barn!
Att bli 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100 utan egna barn.
Tror att varje decennium kan bli topp. Att jag kommer ha massa nära relationer, kunna supporta vänner med sina barn och samtidigt syssla med spännande saker. Utan tidsnöd.
Jag ser fram emot att bli den galna tanten!

Och när jag är 50 + och har ro i själen, är klok, trygg och har ett riktigt hem, då ska jag ta emot fosterbarn.

Jisses. Någonting är jag starkt och djupt beslutsam kring iallafall.

Kärlek och hopp

Hur resonerar man när kärleken finns men omständigheterna är helt fel?

Vad säger man till en vän som är i ett omöjligt kärleksförhållande?

Hur balanserar man mellan att vara tålmodig med insikten att ingenting är perfekt och att man inte bara kastar bort kärlek, och att skydda sig själv från total mental damage? Hur mycket ska man hoppas på ett mirakel och när ska man sätta ner foten och gå?

De första åren med min man var rätt dramatiska och hjärtekrossande. Man kan nog skylla på att vi var unga, oerfarna och korkade. Ser jag tillbaka på det i efterhand så skulle jag råda mitt dåvarande jag att sätta stopp, att avsluta det hela och skona mitt hjärta. Att lyssna på min magkänsla istället för att undra vad som var rätt och fel att tycka och känna. Jag kan bli så ledsen på hur dåligt jag behandlade mig och värderade mig själv då.

Visst är det konstigt att säga så? Ja.
Grejen är att det faktiskt löste sig. Vi klarade det, klarade att ändra på oss, och har det nu riktigt bra ihop! Stärkta av resan.
Var det värt den svåra tiden? Ett tag tänkte jag nej, men det har sakta och gradvis ändrats till ett starkt ja.

Det är med den här erfarenheten jag försöker vara stöd till vänner som är i knepiga förhållanden.
Egentligen vill jag säga ”lämna och skydda ditt hjärta, ställ ett ultimatum!” men jag vet ju att man då bara slår dövörat till, att det inte är ett riktigt råd. Att det inte är så jäkla lätt. (Lite som att säga ”skaffa ett jobb” till någon som är arbetslös etc).

När jag dessutom själv gick emot rådet och sitter här och har det topp. Tycka att dom ska riva av plåstret för att sedan själv gå hem och sambomysa. Går ju inte.
Jag önskar ju också att det hela får ett lyckligt slut, och det händer ju att det blir!

Men hur länge stannar man och försöker? Hur räknar man ut chansen att det blir bra tillslut och var är minimikravet?
Är magkänslan det enda man kan gå efter? Hur vet man att ens inre kompass är bra för en att följa, att den inte är felkalibrerad?
Hur mycket låter man en vän offra? När man båda ser hur det tär på denne?

Timelogg vecka 1

En dag försenad, och utan bild kommer min timelogg:

40 % Sömn (!!!)
16% Jobba
12 % Umgås med man
6 % Laga och äta mat
6 % Umgås med vänner
6 % Resa / Promenera (hade inget busskort några dagar)
5 % Städa, duscha osv
3% Googla
3% Film
2 % Träna (bara tiden på gymmet, inte resväg)
1 % Skriva bloggar

Det är torsdag till måndag, alltså inte en full vecka, men kul att se ändå.
Har tröttnat helt på att registrera stup i kvarten så det får nog räcka för den här gången 🙂
Vissa saker var svåra att placera, de när man gör någonting tillsammans med någon, och jag bedömde det oftare som ”umgås”.

Man kan inte ta siffrorna exakt då den tar bort eventuella glapp man missat att registrera osv, men ja jag sover väldigt mycket. Låter trevligt men det är mest för att jag inte har så mycket att stiga upp för. Ligger gärna kvar och låtsas att bara sovrummet existerar.
Ni vet stunden på morgonen innan man kommer på vad det nu är man är mitt uppe i ”juste jag är stressad inför tentan” som är så underbar. Det är en tydlig skillnad på innan och efter. Innan tankarna börjar snurra och pulsen gå upp. Då man ligger och reflekterar över hur huvudet känns mot kudden och solstrålar dansar mot marmorskivan i fönstret.

Kickar igång med Timelogger

Har du testat att mäta din tid någon gång?
Jag tror att det kan hjälpa mig och många andra att komma loss ur prokastinering och känslan av att dagarna försvinner utan att man hunnit göra det man egentligen velat.

Vad gör du med de 16 timmar du är vaken? Hur mycket tid går åt att handla middag på en månad?
Hur mycket tid lägger du på det du tycker om? Och hur mycket på sådant som inte spelar någon roll?

Jag har klockat min tid en del.
Först när jag pluggade och då insåg att jag bara aktivt arbetade 35% av den tid jag avsatt (!)
Inte konstigt att man aldrig blev klar..
Och sedan då och då när jag märker att föör mycket tid slösurfas bort i väntan på att någonting ska hända.
Det fanns också en tid då jag kände mig mycket ensam och ville spendera mer tid med andra, men efter att ha testat att logga tiden insåg att jag umgicks mycket mer än jag tex jobbade!

”Men om man vet att man mäter kommer man ju sköta sig bättre!” tänker den som läst om psykologisk forskning på komvux. Vilket absolut är någonting som händer.
Rid på den vågen säger jag och få lite extra gjort, rätt snart tappar man orken och visar sitt lite bekvämare jag 🙂

Nu när jag har så mycket fritid och behöver öka produktiviteten och arbetsinsatsen ett snäpp, är det dags igen.

Återkommer på måndag med mitt fina cirkeldiagram!

Oväntat besök

Förra vintern råkade min man sätta eld på köket.
Det var tidig morgon, han gick upp och satte på en kastrull vatten till te eller kaffe, men råkade knäppa på fel platta och gick och slumrade lite till!
Dagen innan hade han fått träslevar av sin syster som jag hade oljat in och satt på tork över en plastbunke. Vi har ett väldigt trångt kök så enda platsen att ställa denna platsbunke med trä och olja överallt var på en spisplatta.
Ni kan ju gissa  just vilken platta det var han råkade sätta igång 😉

Branden tog sig upp i fläkten men spred sig inte mer än så. Eftersom jag trodde fläkten gick ut i något slags system  i hela fastigheten ringde jag 112 i rädsla att branden skulle sprida sig.
Men allt gick ju bra. Var bara att röksanera (manuellt…) hela lägenheten och slänga typ 70 % av alla ägodelar.

I går där emot var det polisens tur att komma på besök.
Vi satt och drack drinkar efter middagen, drinkar på vardag är det nya heta här hemma.
Plötsligt hörs ljud från sovrummet, vars fönster är på gatuplan. Jag har ju varit rädd för inbrott där i flera år så jag har alltid ett öra spetsat.
Vi äger ingenting av värde, och jag är aldrig rädd ute på stan eller så, men det är någonting med att bli konfronterad i sitt skyddade hem där man slappnar av. Det är ju också uppenbart att personen inte har rent uppsåt. Och jag är så rädd att personen nästa gång ska vara beväpnad och våldsam, speciellt med kniv!
Vi såg dom, dom såg oss och sprang iväg. Men de hann ändå öppna hela fönstret på vid gavel.
Hade varit så mycket läskigare om jag vart hemma ensam, om det skulle hänt ikväll istället tex.

Jag har en grej att alltid titta på en person i tjänst hur glada de verkar vara, för att se om det är ett bra yrkesval. (Det är ju min stora issue här i livet vad jag ska jobba med).
Optiker har jag bara stött på glada och icke stressade, därför ville jag bli det ett tag. Brandmännen verkade ha det trevligt på jobbet, och lika så poliserna som kom hit!
(Tyvärr kan jag inte säga det samma om sjukvårdspersonal tyvärr!)
Så jag tänker att när jag närmar mig 30 får jag ta en riktig funderare, och om jag inte är nöjd med tillvaron jag byggt upp till dess så tar jag helt enkelt och söker till polishögskolan 😀

Kring livet och döden

Är inne i en period med mycket existensiella funderingar.
Kan fastna i diskussioner med mig själv kring livets mening, om världen är ond rakt igenom etc.

Kan börja med att säga att jag är lyckligt oerfaren kring död och förlust, jag har aldrig haft en anhörig sjuk eller förlorat någon. Ni som har det kanske har helt andra insikter än mig, och kommer bli stötta av min naivitet nedan.
Vill också påpeka att jag är inne i en ”vill inte leva men inte heller dö” period, att det snarare är en likgiltighet än att jag har en sådan hjärtesorg eller smärta att jag faktiskt plågas och inte står ut. Det måste vara en helt annan kamp, vilken jag har stor respekt inför och hoppas jag aldrig behöver uppleva..

En mening med att leva skulle kunna vara att njuta av det man har, sin kropp, sina sinnen, sin omgivning.
En annan mening skulle kunna vara att göra gott, att hjälpa andra ifrån ondska och orättvisor tex.
I båda fall är allting tillfälligt (njutningen tillfällig, människorna man hjälper dör) och kan man inte förlika sig med det finns det bara en tankebana kvar: Att göra någonting bestående.

Pröva dessa tre olika scenarier och känn hur de smakar:
Du lever för njutning, gör alla de där sakerna du suktar efter, upplever, skrattar, reser till fina platser..
Du ägnar ditt liv åt politisk aktivism, lyckas genomföra förändringar i samhället som du verkligen tror på…
Du skapar saker som kommer att leva vidare efter dig, det kan vara konst, bygger ett hus, uppfostrar barn..
…Sedan får du beskedet att du är obotligt sjuk, i vilket fall hade du kunnat  ta dödsdomen med störst ro och nöjdhet?

Igår kväll kom en vändpunkt i hjärnkontoret.

Jag mindes ett resonemang som jag tidigare formulerat, nämligen:
Att du behöver inte välja mellan livet och döden, döden är man garanterad, vilket betyder att man lika gärna kan testa det där livet först utan att förlorat något!

Så! Full fart!
Ska bara testa det här livet lite, se vad som erbjuds!

Meningslöshet och världens förgänglighet spelar liksom inte så stor roll, om man ser livet som en ”bonusrunda” innan döden, istället för det centrala.

Chips till middag

Igår gick jag i tights, luvtröja och tofflor upp till affären endast för att handla chips och dip. Till middag. Två tequila drinkar och en komedi till det också.

Det känns som det får markera någon slags bottennivå på de senaste veckornas ohälsosamma stil. De rutiner jag skaffat under sommaren har under de senaste veckorna fallit. Livsstil och rutiner kanske är som ett husbygge där det är svårt att bygga stadigt när grunden inte är stabil. När grunden byts ut ramlar det som vilar på den ner i en stor hög på marken.

Vissa av mina grundpelare är faktiskt väldigt stabila (relation, vänner, bostad) men det är den där sista ”sysselsättning” som ständigt byts ut och aldrig passar bra.

Jag tror jag kan lista vad jag behöver för att må och fungera ok, för att hålla humöret och peppen uppe:

  • Träna minst varannan dag
  • Vara utomhus varje dag
  • Träffa folk varje dag
  • Äta riktig mat / lchf

Väntar bara på en sån där våg av pepp som kommer ibland, som jag kan åka med istället för att simma själv.

Ska gå ut och promenera i solen och försöka locka fram någonting.

Något som skaver

En insikt slog mig i morse.
Att alla mina vänner utom en är ganska olyckliga.

De känner alla meningslöshet, och har svårt att formulera sina önskningar och mål i livet.
De känner alla att livet skaver. De brottas med existensiell ångest.
Precis som jag.

Om vi förr var nyfiket sökande är vi idag uppgivet sökande. Vi söker vidare utan tro att det finns något att hitta, för att vi inget annat kan. Ingen känner att de har momentum, att saker flyter på och att de kommer framåt.

Kanske är det för att vi inte har köpt iden om den enkla lösningen – den fina utbildningen, likes på Instagram eller halvåret i Thailand.
Kanske är det så att jag bara umgås med de som tänker som mig, att vi fortsätter vara vänner för att vi kan relatera?
Eller är det en fråga om generation eller rent utav en övergående fas i livet?

Säga upp mig? Del 2

Medan jag gick och funderade på hur och när jag skulle ta det där jobbiga samtalet – gick min chef och gjorde samma sak.

Jag fick alltså sparken. (Ja jag känner mig lite som i en film när jag säger det)
Det var som ett bra breakup där båda parter är överens om att man inte passar ihop, och önskar varandra lycka till.

På tal om hajar - vem mer är lite sugen på att se filmen The Shallows?

På tal om hajar – vem mer är lite sugen på att se filmen The Shallows?

Ni som har varit arbetslösa, pluggat eller frilansat vet hur farligt det är att sitta ensam hemma i pyjamas en vardagsförmiddag.
Hur lätt det är att drunkna i sina egna tankar och känna sig isolerad från världen som snurrar någon annan stans utan dig.
Hur stort steg det ibland kan vara att stiga upp och sätta igång och använda sin fantastiska ocean av ledig tid.
Det är den största utmaningen, att varje morgon undvika att trilla i havet av tankar och ensamhetskänslor. Jag behöver må väldigt bra och ha ett positivt harmoniskt sinne för att kunna åstadkomma någonting över huvud taget – det är här det avgörs om det bär eller brister. Är mitt sinne positivt kan jag dra tyngsta lass i världen och komma på all världens kreativa lösningar, är mitt sinne mörkt orkar jag knappt handla mat eller öppna post.

Därför behöver jag nog se min tillvaro som aspirerande egenföretagare som en pyramid där mitt psykiska mående utgör basen.

Nu ska jag sätta mig med ett tomt anteckningsblock och bara strukturera.
Det blir bra det här!

Äldre inlägg

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑