Hoppjerkan

Hoppjerkan

Kategori: Psykologi

Vart har motivationen tagit vägen?

Försöker verkligen peppa upp mig. Locka mig med olika saker, med drömmar, utmaningar..

Viftar fina saker framför ögonen som man gör på ett litet barn.

Jag har ingen jävlar anamma längre, minns inte när jag hade den senast. Kan liksom tänka positivt och se det fina i livet, men det händer ingenting i hjärtat. Ingen tändgnista.

Jag orkar inte kämpa och tävla. Vill bara vara ledig i resten av livet och inte ha någon tid att passa. Fika med vänner, träna lagom, långa kramiga sovmorgonar, lyssna på musik.

Hur länge ska det vara så? Vart är medborgarlönen? 😉

Är människor lyckliga? Går det? Eller går alla som man ser på stan under en dag och är halvnöjda? Människan kanske är programmerad så?

Meditation

Jag vill börja meditera!
Tror det är bra för alla, speciellt för oss knäppisar.

Ett tag bar jag en aktivitetsklocka som mätte pulsen, och experimenterade lite med att styra pulsen upp och ner. (Har rätt hög puls). Inga långvariga förändringar dock, bara för stunden!

Har också använt en mindfullness övning jag lärde mig på ett jobb; att räkna sina andetag upp till tio och sedan ner igen till noll, i en cirkel. (Man ska andas normalt och bara räkna, inte styra andningen efter räkningen). Börjar man tänka på annat kan man komma på sig själv med att räkna knasigt i bakhuvudet, tex fastna på en siffra eller fortsätta långt förbi 10 ?

Andas i en fyrkant  också men det slutar alltid med att jag inte andas nog och måste dra in luft som efter att man hållit andan.

Ett fett tips är att lyssna på musik utan text (klassiskt, jazz, funk, vad som) och bara ligga stilla och blunda. Försök att verkligen lyssna på vad som händer i musiken, höra vad alla instrument spelar.
Det kräver all koncentration och jag slutar tänka i meningar och ord, för att snarare observera upp massa abstrakta mönster. Härligt!

Jag behöver mer kött på benen! Information, fler bra övningar och trix!
Tips på kunskapskällor någon?

Bipolär typ 2?

This is me

03
Enkelt beskrivet kan upplevelsen av bipolär sjukdom beskrivas som att man pendlar mellan maniska och deppiga perioder.
De röda är maniska och de blå deppiga, och jag har just vaknat upp ur en 2 veckors lång dipp. De flesta har längre perioder av båda sorter, men denna variant kallas ”rapid cykling”.

Hur det är att vara deppig har de flesta säkert upplevt eller hört beskrivas, men hur är det att vara manisk?

Kan först berätta att jag tror mig ha en rätt så light variant av bipolär sjukdom, jag klarar mig ju ok, det är hanterbart. Frågan är om det inte bara är ett personlighetsdrag…
För mig blir det så att jag blir otroligt taggad både på specifika saker och på livet i allmänhet. Det är ofta någonting jag ska göra som i min hjärna kommer att förändra allt, göra  mitt liv komplett och rädda världen samtidigt.
Ser inte hinder, ingenting är farligt eller riskabelt. Ser inga baksidor/nackdelar.
Jag är så motiverad att jag blir rastlös och otålig om jag inte kan sätta igång med den saker precis nu, att vänta bara ett par dagar känns absurt.
(Det är tur att jag har så lite pengar, och anses ganska kredit-ovärdig, att pengafrågan ofta bromsar upp eventuellt förverkligande).
När perioden är över har jag glömt bort detta som skulle lösa allt, och när nästa period kommer finns en ny hajp.

För min omgivning märks mer att jag pratar mycket och fort, klämmer in skämt hela tiden, är mycket otålig i kroppen och står och smådansar eller trummar med fingrarna.
Mina tankar och inre konversation går så fort att allting annat i jämförelse går för långsamt. För varje mening någon säger till mig hinner jag tänka tusen.
Får verkligen tänka på hur jag beter mig och knipa käft för att inte köra över folk, att ge dom lite space.

 

Fråga nr 1:
Har jag en sjukdom eller är det ett personlighetsdrag?

Fråga nr 2:
Är det värt att gå till vården för att bli utredd och ev få en diagnos?

Fråga nr 3:
Om det visar sig att jag har sjukdomen, är det värt att testa medicin?

Fråga nr 4:
Eller bör jag försöka hjälpa mig själv med andra metoder, se till livsstil och tankesätt?

Fråga nr 5:
Vill jag ens förändra det här och ha en plan kurva?
Det är hemskt att vara deppig och det tar mycket energi att vara manisk. Men det är också en häftig variation och den maniska motivationen ger en del gott också!
Kanske omfamna istället för att förändra?

En skopa inspiration

Tänkte bara berätta vad som tillslut fick mig lite gladare igår.

1 – Sol och Krispig luft på en vacker stranpromenad.
2 – Den goda laktris-glassen och den härliga försäljaren på Nonnas Gelato. Tack mig själv för att jag tog beslutet att stanna och köpa glass.
3 – Stephanie Keto Persons tuffa kärlek på youtube.
4 – Roland Paulsen, forskare som ifrågasätter vårt sätt att se på arbete. Det smörjer själen att höra människor tala som sticker ut hakan och faktiskt ifrågasätter själva grunden på vilken alla andra debatter sker. Ska läsa hans böcker så snart jag kan!

images 26-27_Roland-Paulsen-foto-Saga-Sandin-webb

Nu ska jag se över mitt tränings-program, ta en ny promenad, och våga mig iväg till gymmet efter hela 2 veckors uppehåll.
Har förresten inga pengar idag. Det är nästan en lite kittlande känsla!
Hur ofta går du runt och är helt barskrapad?

Chips till middag

Igår gick jag i tights, luvtröja och tofflor upp till affären endast för att handla chips och dip. Till middag. Två tequila drinkar och en komedi till det också.

Det känns som det får markera någon slags bottennivå på de senaste veckornas ohälsosamma stil. De rutiner jag skaffat under sommaren har under de senaste veckorna fallit. Livsstil och rutiner kanske är som ett husbygge där det är svårt att bygga stadigt när grunden inte är stabil. När grunden byts ut ramlar det som vilar på den ner i en stor hög på marken.

Vissa av mina grundpelare är faktiskt väldigt stabila (relation, vänner, bostad) men det är den där sista ”sysselsättning” som ständigt byts ut och aldrig passar bra.

Jag tror jag kan lista vad jag behöver för att må och fungera ok, för att hålla humöret och peppen uppe:

  • Träna minst varannan dag
  • Vara utomhus varje dag
  • Träffa folk varje dag
  • Äta riktig mat / lchf

Väntar bara på en sån där våg av pepp som kommer ibland, som jag kan åka med istället för att simma själv.

Ska gå ut och promenera i solen och försöka locka fram någonting.

Kroppsaktivism och träning

Har du koll på vad kroppsaktivism / kroppspositivism är? 
Snabbt förklarat är det människor med kroppar som inte passar in det rådande idealet som gjort ett aktivt val att inte skämmas för, dölja eller hata sina kroppar. Istället är man stolt, positiv och tycker om sin kropp precis som den är.
Riktigt rebelliskt!

En tråkig sak är att man ofta hatar på träning och träningsfolk, bara av farten, kanske för att man likställer träning med bantning?
För mig var det idrotten och träningen som fick mig att tycka om min kropp under den bräckliga tonåren, trots att jag stack ut.
(På den tiden var varken muskler eller kurviga bakdelar inne ännu haha)
Jag fick förstå att kroppen var till att användas, känna hur det var att vara stark, kunna utföra saker.  Att egenskaper som ansågs negativa i skolkorridoren kunde vara positiva i en annan kontext. Utan idrotten hade kroppen istället varit någonting som bara var till för att visas upp och passas in, vilket garanterat hade gett mig en ett annat synsätt.

Och här är min guldklimp till kroppspositivister som vill ha träningsinspiration:
Följ tyngdlyftare och styrkelyftare på sociala medier!
Tex girlswhopowerlift på IG där kvinnor i verkligen alla former rockar och vikt/storlek aldrig kommenteras!

sarah-robles-hero-image

Sarah Robles USA –  Bronsmedaljör i OS Rio

Något som skaver

En insikt slog mig i morse.
Att alla mina vänner utom en är ganska olyckliga.

De känner alla meningslöshet, och har svårt att formulera sina önskningar och mål i livet.
De känner alla att livet skaver. De brottas med existensiell ångest.
Precis som jag.

Om vi förr var nyfiket sökande är vi idag uppgivet sökande. Vi söker vidare utan tro att det finns något att hitta, för att vi inget annat kan. Ingen känner att de har momentum, att saker flyter på och att de kommer framåt.

Kanske är det för att vi inte har köpt iden om den enkla lösningen – den fina utbildningen, likes på Instagram eller halvåret i Thailand.
Kanske är det så att jag bara umgås med de som tänker som mig, att vi fortsätter vara vänner för att vi kan relatera?
Eller är det en fråga om generation eller rent utav en övergående fas i livet?

Säga upp mig? Del 2

Medan jag gick och funderade på hur och när jag skulle ta det där jobbiga samtalet – gick min chef och gjorde samma sak.

Jag fick alltså sparken. (Ja jag känner mig lite som i en film när jag säger det)
Det var som ett bra breakup där båda parter är överens om att man inte passar ihop, och önskar varandra lycka till.

På tal om hajar - vem mer är lite sugen på att se filmen The Shallows?

På tal om hajar – vem mer är lite sugen på att se filmen The Shallows?

Ni som har varit arbetslösa, pluggat eller frilansat vet hur farligt det är att sitta ensam hemma i pyjamas en vardagsförmiddag.
Hur lätt det är att drunkna i sina egna tankar och känna sig isolerad från världen som snurrar någon annan stans utan dig.
Hur stort steg det ibland kan vara att stiga upp och sätta igång och använda sin fantastiska ocean av ledig tid.
Det är den största utmaningen, att varje morgon undvika att trilla i havet av tankar och ensamhetskänslor. Jag behöver må väldigt bra och ha ett positivt harmoniskt sinne för att kunna åstadkomma någonting över huvud taget – det är här det avgörs om det bär eller brister. Är mitt sinne positivt kan jag dra tyngsta lass i världen och komma på all världens kreativa lösningar, är mitt sinne mörkt orkar jag knappt handla mat eller öppna post.

Därför behöver jag nog se min tillvaro som aspirerande egenföretagare som en pyramid där mitt psykiska mående utgör basen.

Nu ska jag sätta mig med ett tomt anteckningsblock och bara strukturera.
Det blir bra det här!

Motivation

Brukar halvt på skämt halvt på allvar säga att jag är manisk.

Hittar jag någonting intressant blir jag SÅ TAGGAD och går upp i det, jag känner verkligen att det här är den nya meningen med livet och i huvudet redan planerar hela min proffesionella karriär. Det går så långt att jag blir otålig och stressad för att jag inte kan kasta mig in i det här projektet NU på en gång, helst igår! Varje minut dom går känns slösad.
Så dålig på att se och uppskatta det jag redan har.

Några veckor senare har inspirationen svalnat och någonting annat är SÅ MENINGEN MED ALLT. 

Det här tar massvis med energi, varje hajp är som en urladdning. Så ojämnt energiflöde.

Det gör också att jag aldrig vågar börja med någonting, med rädsla att binda upp mig för jag vet att inspirationen kommer svalna. Och då händer ju ingenting alls.

Många saker tar också tid att förbereda – en längre resa tar ett halvår/år, skolor söks till ett halvår innan start, träningskort har bindningstid, alla företag/andra projekt har en uppstartssträcka. Det gör att jag sitter i en situation som jag hade motivation för för ett halvår sedan – och drömmer om någonting annat! Så irriterande.

Anneli Pompe sa i någon intervju att man ska agera direkt när inspiration finns, att hon liksom lever efter det, smider när järnet är varmt. Men hur gör man det i verkligheten?

20 maj 133En sak jag börjat med är att sluta leta efter ”meningen med allt” och ”lösningen till allt” och försöka tänka mer lugnt och harmoniskt.
Försöker tänka att allting man gör, allting man vill åstadkomma eller påbörja kommer att ta ett år.
Det är ett bra test för att se om hajpen är någonting man verkligen har lust med.

Vill du springa en mil – det kommer ta ett års löpträning.
Vill du bli stark – det kommer ta ett års regelbundna eftermiddagar på gymmet.
Vill du flytta utomlands – det kommer ta ett år att förbereda.
Vill du ha fler kompisar – det kommer ta ett års aktivt arbete utanför bekvämlighetszoonen.
Vill du bli av med en fobi – det kommer ta ett års fokus och övning.
Vill du ändra någonting i din livsstil, eller i ditt beteende – ett år!

(Ni anar inte hur många jag skrämt från gymmet genom att säga att det kommer ta ”minst ett år” innan de får kroppen de vill ha hehe).

Flygrädsla

IMG_0713

En gravsten på en kyrkogård i södra Sverige jag såg på jobbet!

 

Jag är riktigt flygrädd.
Så rädd att jag faktiskt vänt om i gaten inför en flygning när jag inte kunde förmå mig att gå på planet. Vägrade.
Sedan var jag ju tvungen att boka ett nytt flyg till dagen därpå eftersom jag inte kunde ta mig från ön Sri Lanka på något annat vis 🙂

 

 

Det grundar sig i flera rädslor:

  • Jag förstår inte fullt hur det tunga planet kan lyftas.
    Jag kan inte ta faktan till mig. Fysik är inte min starka sida..
  • Ren och okomplicerad höjdrädsla.
  • Det finns ingen möjlighet att avbryta upplevelsen när du väl satt dig på planet.
    Och i en nödsituation har du ingen möjlighet att kämpa för din överlevnad. Det går inte att vägra helt plötsligt, när det börjar skaka för mycket eller när paniken växt till sig.
  • En rädsla för att vara under vattnet / att drunkna.
    Att krascha i marken och bli mos är en sak, men att drunkna inlåst i ett flygplan som fylls med vatten…
    Som (försök till att vara)surfare vet jag för väl hur det känns att vara under vatten och inte kunna andas bara några sekunder för länge än man velat.
  • Det går inte på ett ögonblick.
    Vad gör man när piloten meddelar att landningsstället inte fällts ut ordentligt och man kommer göra en farlig nödlandning, men att man först behöver bränna av bensinen i 2 timmar? Vad gör man under den tiden? Ber till gud? Förbereder sig på att dö eller tänker positivt? Får alla panik? (Eventuellt skulle jag få en hjärtattack och slippa den plågan)
    Är man tacksam över att fått 2 timmar i livet och försöker njuta av dom?

Trots detta har jag flugit ganska mycket och regelbundet i mitt liv.
Som barn flög vi till släkten utomlands varje sommar, alltid med mellanlandning. Oftast en till resa någon annan stans per år.
Som vuxen har jag rest till andra kontinenter 5 gånger, och på otaliga lågprisflyg i europa.
Samt många inrikes-flyg under de längre resorna.

Det går ofta till såhär:

Jag tycker att det är jobbigt att boka biljetterna och skjuter på det hela så länge jag kan. Känns som jag bokar min egen död, och kan liksom inte lita på att livet kommer finnas kvar efter det här datumet. Det känns som ett livsviktigt val, vilket bolag, vilket datum?
En rysk roulette där jag inte vill välja flighten som kommer vara på löpsedlarna dagen efter.

Sedan förtränger jag det hela tills det är dags.
På väg till flygplatsen är jag nervös, och funderar på hur jag ska distrahera mig från rädslan så att jag inte vänder i gaten.
Jag går ombord på planet och försöker se det positiva i planet och personalen.
Äldre har erfarenhet och yngre tänker jag mig har utbildningen färskt i minnet. Även själva flygplanet tillskriver jag en personlighet som ”trygg och ansvarsfull”.

När motorerna går igång och lyfter får jag panik och kämpar med att motstå impulsen att ställa mig upp och skrika ”SLÄPP UT MIG” som en crazy person.  Hela grejen känns overklig och ser mig själv utifrån som ”filmen om personen som självmant satte sig i en dödsmaskin”.

När planet nått marshöjd och inte lutar längre, säkerhetsbälten åker av, då kikar jag försiktigt fram bakom fingrarna.
Håller det verkligen? Håller det om jag rör mig? Lägger vikten framåt? Slappnar av?
Paniken lägger sig.
Och så skrattar jag åt hela spektaklet, både åt min reaktion och åt att flygplanet faktiskt klarar att flyga.
Kollar hela tiden till flygvärdinnorna och kan slappna av ifall dom jobbar med servering. Dom skulle ju inte plocka med kakor ifall dom kände att något var fel på planet right?

Blir det turbulens är jag den som skriker rakt ut vid minsta gupp, skriker och skrattar om vartannat.
Skriker och säger sedan ”Men nu får de lägga av, det här är faktiskt inte okej! Inte roligt!”

Vid landning är jag peppad – nu är det snart över!
Jag vet att landningen är den farligaste biten av flygningen, men det känns så tryggt att närma sig marknivå.
Kan till och med njuta lite av att få se de vackra vyerna och fashineras över piloternas skicklighet.

När vi landat är jag i extas – vi klarade det! Vilken jäkla tur vi hade! Vi lurade döden! Fan vad cooolt!

 

Detta har jag prövat för att råda bot på rädslan:

  • Dricka mig berusad
    + Att det fungerar, är jag berusad är jag på gott humör och tycker det är mysigt att slumra på planet.
    – Att det kräver planering.
    – Blir det förseningar hinner du nyktra till.
    – Baksmälla
    – Att man känner sig lite löjlig
  • Melatonin tabletter / Att inte sova på länge innan resan för att bli trött
    + Jag somnar ordentligt och kan sova bort stor del av resan
    + När jag är riktigt trött bryr jag mig inte om så mycket mer än att få sova
    + Har du tur passar timingen in så att du kan vända dygnet och undvika jetlag
    – Det är jobbigt att ta sig ut till flygplatsen osv när du är jättetrött, lätt att göra misstag
  • Att inte se någonting flygrelaterat.
    Alltså helt enkelt kisa mellan fingrarna hela incheckningen.
    + Det fungerar, paniken kommer först när hjärnan förstår att du är på ett flygplan och inte på ett tåg
    + Kräver ingen förberedelse
    + Inga biverkningar
    – Går inte att undvika att se något hur länge som helst
    – Du blir handikappad när du blundar / täcker din blick
    – Du ser knäpp ut när du går och kikar mellan fingrarna
  • Att läsa på / kolla på flyglan på youtube
    + Du blir mer allmänbildad
    + Du vänjer dig vid miljön, du använder dig av klassisk betingning när du ser på flygplan i lugn och ro.
    + Långsiktig lösning
    Din hjärna lär sig att flygplan = vardagligt och lugn och ro.
    – Att man lätt halkar in på att läsa om olyckor och mysterium istället..
    – Det krävs regelbundet arbete och att man börjar i god tid för att verkligen förändra sina associationer
  • Meditera eller dröm dig bort
    (Jag drömmer mig bort till något vardagligt, min säng eller att jag står och diskar).
    + Att kontrollera sina tankar är en bra färdighet att ha i övriga livet!
    + Fungerar bra att ta till bara under de läskigaste stunderna, som start och turbulens.
    Du behöver inte meditera hela flygningen.
    + Borde kunna ge en långsiktig lösning genom att du upplever flygning i ett lugnt tillstånd, och bygger på associationen flygplan = lugn och ro.
    – Det kräver en del färdighet och koncentration.  Öva öva!
    – Halkar du ur koncentrationen och drabbas av panik är det svårt att komma på banan igen.
  • Tänka logiskt och resonera med dig själv.
    Kan nog vara det vanligaste sättet att lugna en flygrädd person.
    Tänk på statistiken, tänk på allting annat farligt du gör i vardagen, flygplanet är ju en säker plats i jämförelse.
    Börja oroa dig för den farliga taxifärden du ska göra i det främmande landet med den galna trafiken när du kommer fram.
    + Borde vara en långsiktig lösning om du kan ändra hur du resonerar kring flyg.
    – Fungerar inte ifall du är för rädd för att ta till dig resonemangen
    – Kan tänka mig att vissa bara blir ännu mer rädd av att tänka på alla farligheter de gör på marken?
  • Höja ribban!
    När jag låter mig inspireras av folk som gör coola saker på hög höjd (klättring och skärmflygning för min del) och drömmer om att själv kunna göra dessa saker, känns flygresan som en så liten sak.
    Testa tanken att du numera drömmer om att bli pilot, eller att hoppa fallskärm! Visst ser en vanlig flygning ut som en liten utmaning i jämförelse?
    + Du kanske hittar ett nytt intresse
    – Intresset kan vara både dyrt och farligt 😉
  • Humor
    Minns inte vart jag läste detta, men ett bra tips för att hantera obehagliga saker är att stöpa om dom till någonting roligt!
    En skakig landning sjöng tex jag allt jag tänkte om hur läskigt det var fast med Pippi Långstrump-melodi.
    + Du får kan göra någonting av dina tankar, istället för att låta dem snurra runt och runt
    + Vågar du sjunga högt, så får ditt sällskap sig ett gott skratt
    + Vågar du inte sjunga högt, så kanske du får dig ett skratt inombords!

 

Funderar ibland på att ta tag i detta en gång för alla.
Nu hittar jag ju bara lösningar för att klara mig igenom en resa i taget.
Tänk att bota denna rädsla HELT.

Skulle jag ta och flyga typ en gång i månaden bara för att?

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑