Hoppjerkan

Hoppjerkan

Kategori: Resa

Träna på semestern

En semesterresa eller utlandsvistelse innebär för många att man automatiskt tar paus från sin träning.
Det är absolut ingen fara i att ta en veckas paus och vila upp sig, poängen är inte att vara perfektionist…

Fördelarna med att träna på resan är:

  • Samma effekt som din träning har på din dag här hemma, kommer den ha på din semesterdag!
    Piggare, gladare, sover bättre. Visst vill du må bra även på semestern?

    IMG_1843

    Gym i Puerto Escondido i Mexico. Ingen ventilering och sjukt hög musik, men trevligt, billigt och ingenting saknades!

  • Härligare att äta.
    En stor del av att upptäcka en ny kultur är att äta dess mat (och snacks!).
    Ibland hinner man knappt bli hungrig på hela semestern för att det är så roligt att testa allt.
    Tränar du på semestern kommer du bli mer hungrig och det kommer vara godare och trevligare att äta!
  • En anledning att inte fira allt med alkohol.
    Behöver du dricka öl eller vin till varje precis måltid för att det är semester? En drink vid poolen känns ikoniskt men kanske bara första dagen? 
  • Semester från semestern.
    Att göra en vardaglig sak kan ge en fin kontrast till semester-livet och bryta upp. Det är lätt att vänja sig vid lyx och bekvämlighet och genom att svettas och slita lite kommer du ner på jorden, och kan uppskatta allting som på nytt.
  • Sist men inte minst: Det är ett fantastiskt sätt att besöka stadens vardagsliv och lära känna kulturen från en ny infallsvinkel!
    Leta upp ett gym, fråga om det är möjligt att betala för en vecka, och kör ditt vanliga pass där!
    Ett gyllene tillfälle för people-watching! Hur tränar folk, vad är i ropet här? Vilka människor tränar, kvinnor, äldre?
    Är löpning din grej, ta dig ut tidigt på morgonen så får du se en helt annan stad! 
    Håller du på med någon idrott som fotboll eller kampsport kan jag tänka mig att det är en riktig upplevelse att få hänga med och träna med ett lokalt lag!

 

 

 

Flygrädsla

IMG_0713

En gravsten på en kyrkogård i södra Sverige jag såg på jobbet!

 

Jag är riktigt flygrädd.
Så rädd att jag faktiskt vänt om i gaten inför en flygning när jag inte kunde förmå mig att gå på planet. Vägrade.
Sedan var jag ju tvungen att boka ett nytt flyg till dagen därpå eftersom jag inte kunde ta mig från ön Sri Lanka på något annat vis 🙂

 

 

Det grundar sig i flera rädslor:

  • Jag förstår inte fullt hur det tunga planet kan lyftas.
    Jag kan inte ta faktan till mig. Fysik är inte min starka sida..
  • Ren och okomplicerad höjdrädsla.
  • Det finns ingen möjlighet att avbryta upplevelsen när du väl satt dig på planet.
    Och i en nödsituation har du ingen möjlighet att kämpa för din överlevnad. Det går inte att vägra helt plötsligt, när det börjar skaka för mycket eller när paniken växt till sig.
  • En rädsla för att vara under vattnet / att drunkna.
    Att krascha i marken och bli mos är en sak, men att drunkna inlåst i ett flygplan som fylls med vatten…
    Som (försök till att vara)surfare vet jag för väl hur det känns att vara under vatten och inte kunna andas bara några sekunder för länge än man velat.
  • Det går inte på ett ögonblick.
    Vad gör man när piloten meddelar att landningsstället inte fällts ut ordentligt och man kommer göra en farlig nödlandning, men att man först behöver bränna av bensinen i 2 timmar? Vad gör man under den tiden? Ber till gud? Förbereder sig på att dö eller tänker positivt? Får alla panik? (Eventuellt skulle jag få en hjärtattack och slippa den plågan)
    Är man tacksam över att fått 2 timmar i livet och försöker njuta av dom?

Trots detta har jag flugit ganska mycket och regelbundet i mitt liv.
Som barn flög vi till släkten utomlands varje sommar, alltid med mellanlandning. Oftast en till resa någon annan stans per år.
Som vuxen har jag rest till andra kontinenter 5 gånger, och på otaliga lågprisflyg i europa.
Samt många inrikes-flyg under de längre resorna.

Det går ofta till såhär:

Jag tycker att det är jobbigt att boka biljetterna och skjuter på det hela så länge jag kan. Känns som jag bokar min egen död, och kan liksom inte lita på att livet kommer finnas kvar efter det här datumet. Det känns som ett livsviktigt val, vilket bolag, vilket datum?
En rysk roulette där jag inte vill välja flighten som kommer vara på löpsedlarna dagen efter.

Sedan förtränger jag det hela tills det är dags.
På väg till flygplatsen är jag nervös, och funderar på hur jag ska distrahera mig från rädslan så att jag inte vänder i gaten.
Jag går ombord på planet och försöker se det positiva i planet och personalen.
Äldre har erfarenhet och yngre tänker jag mig har utbildningen färskt i minnet. Även själva flygplanet tillskriver jag en personlighet som ”trygg och ansvarsfull”.

När motorerna går igång och lyfter får jag panik och kämpar med att motstå impulsen att ställa mig upp och skrika ”SLÄPP UT MIG” som en crazy person.  Hela grejen känns overklig och ser mig själv utifrån som ”filmen om personen som självmant satte sig i en dödsmaskin”.

När planet nått marshöjd och inte lutar längre, säkerhetsbälten åker av, då kikar jag försiktigt fram bakom fingrarna.
Håller det verkligen? Håller det om jag rör mig? Lägger vikten framåt? Slappnar av?
Paniken lägger sig.
Och så skrattar jag åt hela spektaklet, både åt min reaktion och åt att flygplanet faktiskt klarar att flyga.
Kollar hela tiden till flygvärdinnorna och kan slappna av ifall dom jobbar med servering. Dom skulle ju inte plocka med kakor ifall dom kände att något var fel på planet right?

Blir det turbulens är jag den som skriker rakt ut vid minsta gupp, skriker och skrattar om vartannat.
Skriker och säger sedan ”Men nu får de lägga av, det här är faktiskt inte okej! Inte roligt!”

Vid landning är jag peppad – nu är det snart över!
Jag vet att landningen är den farligaste biten av flygningen, men det känns så tryggt att närma sig marknivå.
Kan till och med njuta lite av att få se de vackra vyerna och fashineras över piloternas skicklighet.

När vi landat är jag i extas – vi klarade det! Vilken jäkla tur vi hade! Vi lurade döden! Fan vad cooolt!

 

Detta har jag prövat för att råda bot på rädslan:

  • Dricka mig berusad
    + Att det fungerar, är jag berusad är jag på gott humör och tycker det är mysigt att slumra på planet.
    – Att det kräver planering.
    – Blir det förseningar hinner du nyktra till.
    – Baksmälla
    – Att man känner sig lite löjlig
  • Melatonin tabletter / Att inte sova på länge innan resan för att bli trött
    + Jag somnar ordentligt och kan sova bort stor del av resan
    + När jag är riktigt trött bryr jag mig inte om så mycket mer än att få sova
    + Har du tur passar timingen in så att du kan vända dygnet och undvika jetlag
    – Det är jobbigt att ta sig ut till flygplatsen osv när du är jättetrött, lätt att göra misstag
  • Att inte se någonting flygrelaterat.
    Alltså helt enkelt kisa mellan fingrarna hela incheckningen.
    + Det fungerar, paniken kommer först när hjärnan förstår att du är på ett flygplan och inte på ett tåg
    + Kräver ingen förberedelse
    + Inga biverkningar
    – Går inte att undvika att se något hur länge som helst
    – Du blir handikappad när du blundar / täcker din blick
    – Du ser knäpp ut när du går och kikar mellan fingrarna
  • Att läsa på / kolla på flyglan på youtube
    + Du blir mer allmänbildad
    + Du vänjer dig vid miljön, du använder dig av klassisk betingning när du ser på flygplan i lugn och ro.
    + Långsiktig lösning
    Din hjärna lär sig att flygplan = vardagligt och lugn och ro.
    – Att man lätt halkar in på att läsa om olyckor och mysterium istället..
    – Det krävs regelbundet arbete och att man börjar i god tid för att verkligen förändra sina associationer
  • Meditera eller dröm dig bort
    (Jag drömmer mig bort till något vardagligt, min säng eller att jag står och diskar).
    + Att kontrollera sina tankar är en bra färdighet att ha i övriga livet!
    + Fungerar bra att ta till bara under de läskigaste stunderna, som start och turbulens.
    Du behöver inte meditera hela flygningen.
    + Borde kunna ge en långsiktig lösning genom att du upplever flygning i ett lugnt tillstånd, och bygger på associationen flygplan = lugn och ro.
    – Det kräver en del färdighet och koncentration.  Öva öva!
    – Halkar du ur koncentrationen och drabbas av panik är det svårt att komma på banan igen.
  • Tänka logiskt och resonera med dig själv.
    Kan nog vara det vanligaste sättet att lugna en flygrädd person.
    Tänk på statistiken, tänk på allting annat farligt du gör i vardagen, flygplanet är ju en säker plats i jämförelse.
    Börja oroa dig för den farliga taxifärden du ska göra i det främmande landet med den galna trafiken när du kommer fram.
    + Borde vara en långsiktig lösning om du kan ändra hur du resonerar kring flyg.
    – Fungerar inte ifall du är för rädd för att ta till dig resonemangen
    – Kan tänka mig att vissa bara blir ännu mer rädd av att tänka på alla farligheter de gör på marken?
  • Höja ribban!
    När jag låter mig inspireras av folk som gör coola saker på hög höjd (klättring och skärmflygning för min del) och drömmer om att själv kunna göra dessa saker, känns flygresan som en så liten sak.
    Testa tanken att du numera drömmer om att bli pilot, eller att hoppa fallskärm! Visst ser en vanlig flygning ut som en liten utmaning i jämförelse?
    + Du kanske hittar ett nytt intresse
    – Intresset kan vara både dyrt och farligt 😉
  • Humor
    Minns inte vart jag läste detta, men ett bra tips för att hantera obehagliga saker är att stöpa om dom till någonting roligt!
    En skakig landning sjöng tex jag allt jag tänkte om hur läskigt det var fast med Pippi Långstrump-melodi.
    + Du får kan göra någonting av dina tankar, istället för att låta dem snurra runt och runt
    + Vågar du sjunga högt, så får ditt sällskap sig ett gott skratt
    + Vågar du inte sjunga högt, så kanske du får dig ett skratt inombords!

 

Funderar ibland på att ta tag i detta en gång för alla.
Nu hittar jag ju bara lösningar för att klara mig igenom en resa i taget.
Tänk att bota denna rädsla HELT.

Skulle jag ta och flyga typ en gång i månaden bara för att?

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑