Hoppjerkan

Hoppjerkan

Sida 2 av 5

Träning nybörjare

Som sagt tidigare är gymmet det enda som jag lyckas vara hyfsat konsekvent med. Det enda som inte känslor och tankar går banans kring. Styrketräning kan vara kompicerat och detaljerat ifall man vill nörda ner sig, men för övriga det simplaste och mest minimalistiska man gör.
Jag blir varken hajpad eller nedslagen, det känns varken som lösningen på allt eller meningslöst. Kring träning lyckas jag tänka så rationellt!

Jag har mina pass med exakta set och reps förplanerade på papper, lyssnar på samma spellista och går helst till samma lokal. Jag antecknar alltid exakt vikt jag lyfter, och markerar ifall det är dags att höja nästa gång.
Kan absolut inte byta ordning på övningarna ifall någonting är upptaget, och vill någon träna tillsammans är det alltid under villkoret att det är mitt schema som gäller och ingenting annat haha.

Bygg pass med övningar du kan och tycker om.
Att det inte blir ett perfekt upplägg i början gör inte så mycket! Förstår du bara 3 övningar så börjar du med dessa.

Addera EN övning som du inte kan tekniken på ännu.
För mer krångel än så ska du inte ha.
Dessa övningar som du måste öva för att bemästra har en tendens att bli favoriter när dom väl fungerar för man blir så stolt varje gång man gör dem sedan 🙂

Träna varannan / var tredje dag.
En kroppsdel behöver två dygn (48h) vila innan den tränas igen, men tänk hellre lätta korta pass ofta än tvärt om.

Musik och rätt kläder.
Att ha din egen musik i ett par lurar som sitter bra kan vara det som avgör om du får feeling eller inte! Det fungerar dessutom som accociation för hjärnan om vad du ska göra, om du lyssnar på ungefär samma låtar varje pass.
Rätt kläder handlar om att vara funktionell, behöver du en ficka för att ha mobil och nycklar?
Behöver du en sport bh? Varmt eller svalt klädd? Täckt eller lättklädd?
(Skor där emot behövs inte för styrketräning)!.

Långsiktighet
Det tar lång tid att få resultat, ställ in dig på det!
Som övning brukar jag tänka att allting jag vill åt kommer ta ett år att skaffa. Tex marklyfta 100 kg, klara chins, eller se vältränad ut. Jag ser framför mig en långsam linjär utveckling och frestas då inte att hetsa och sedan tröttna eller skada mig.

Diciplin håller inte i längden
Sök Glädjen istället för Diciplin!
Man kan bara vara diciplinerad en begränsad tid, och som sagt innan är träning mer av ett evighetsprojekt. Och vem vill syssla med någonting de inte tycker om, även om man lyckas genomföra?
Kan du inte hitta glädjen i en träningsform så bena ut vad du gillade och ogillade så har du ledtrådar till vad du ska testa här näst 🙂

De fria tidernas dilemma

Jag behöver verkligen rycka upp mig.
Har sagt detta så länge nu.

Jag har ju ALL tid i världen och alla möjligheter att göra massor. Men dagarna går så snabbt, jag hinner knappt komma igång så är det kväll!
Inte hjälper det heller att min man också har superfria tider, jag skulle behöva vara inneboende hos en barnfamilj och smittas av lite vardagsrutiner…

En bra början skulle vara att gå upp i tid. Jag somnar oftast klockan 22 men kan ändå inte släpa mig upp för ens 9-10 på mornarna.

Typ vara uppe och redo klockan 6:00 när nyhetsmorgon börjar med en kopp kaffe, promenera till gymmet, komma hem och äta.
Lägga någon timme på pyssel-projekt.
Sedan jobba fram till 17 ungefär, INTE HEMIFRÅN I SOFFAN FÖR DET ÄR OMÖJLIGT, laga en ordentlig middag.
Och att alltid avsluta dagen med en halvtimmes yoga innan läggdags?

Kärlek och hopp

Hur resonerar man när kärleken finns men omständigheterna är helt fel?

Vad säger man till en vän som är i ett omöjligt kärleksförhållande?

Hur balanserar man mellan att vara tålmodig med insikten att ingenting är perfekt och att man inte bara kastar bort kärlek, och att skydda sig själv från total mental damage? Hur mycket ska man hoppas på ett mirakel och när ska man sätta ner foten och gå?

De första åren med min man var rätt dramatiska och hjärtekrossande. Man kan nog skylla på att vi var unga, oerfarna och korkade. Ser jag tillbaka på det i efterhand så skulle jag råda mitt dåvarande jag att sätta stopp, att avsluta det hela och skona mitt hjärta. Att lyssna på min magkänsla istället för att undra vad som var rätt och fel att tycka och känna. Jag kan bli så ledsen på hur dåligt jag behandlade mig och värderade mig själv då.

Visst är det konstigt att säga så? Ja.
Grejen är att det faktiskt löste sig. Vi klarade det, klarade att ändra på oss, och har det nu riktigt bra ihop! Stärkta av resan.
Var det värt den svåra tiden? Ett tag tänkte jag nej, men det har sakta och gradvis ändrats till ett starkt ja.

Det är med den här erfarenheten jag försöker vara stöd till vänner som är i knepiga förhållanden.
Egentligen vill jag säga ”lämna och skydda ditt hjärta, ställ ett ultimatum!” men jag vet ju att man då bara slår dövörat till, att det inte är ett riktigt råd. Att det inte är så jäkla lätt. (Lite som att säga ”skaffa ett jobb” till någon som är arbetslös etc).

När jag dessutom själv gick emot rådet och sitter här och har det topp. Tycka att dom ska riva av plåstret för att sedan själv gå hem och sambomysa. Går ju inte.
Jag önskar ju också att det hela får ett lyckligt slut, och det händer ju att det blir!

Men hur länge stannar man och försöker? Hur räknar man ut chansen att det blir bra tillslut och var är minimikravet?
Är magkänslan det enda man kan gå efter? Hur vet man att ens inre kompass är bra för en att följa, att den inte är felkalibrerad?
Hur mycket låter man en vän offra? När man båda ser hur det tär på denne?

Timelogg vecka 1

En dag försenad, och utan bild kommer min timelogg:

40 % Sömn (!!!)
16% Jobba
12 % Umgås med man
6 % Laga och äta mat
6 % Umgås med vänner
6 % Resa / Promenera (hade inget busskort några dagar)
5 % Städa, duscha osv
3% Googla
3% Film
2 % Träna (bara tiden på gymmet, inte resväg)
1 % Skriva bloggar

Det är torsdag till måndag, alltså inte en full vecka, men kul att se ändå.
Har tröttnat helt på att registrera stup i kvarten så det får nog räcka för den här gången 🙂
Vissa saker var svåra att placera, de när man gör någonting tillsammans med någon, och jag bedömde det oftare som ”umgås”.

Man kan inte ta siffrorna exakt då den tar bort eventuella glapp man missat att registrera osv, men ja jag sover väldigt mycket. Låter trevligt men det är mest för att jag inte har så mycket att stiga upp för. Ligger gärna kvar och låtsas att bara sovrummet existerar.
Ni vet stunden på morgonen innan man kommer på vad det nu är man är mitt uppe i ”juste jag är stressad inför tentan” som är så underbar. Det är en tydlig skillnad på innan och efter. Innan tankarna börjar snurra och pulsen gå upp. Då man ligger och reflekterar över hur huvudet känns mot kudden och solstrålar dansar mot marmorskivan i fönstret.

Vad gör du när ingen ser?

Har lyssnat på ett podcast avsnitt flera gånger nu för att verkligen marinera i de kloka orden.
Yogabody talkshow är en amerikansk yoga-podcast som jag inte vet mycket mer om. Den är ganska mastig att lyssna på, mycket ”text” och detaljer, men ibland också riktiga guldkorn!

EPISODE 222: Developing Your Own At-Home Practice

Avsnittet handlar om att nyckeln till att lära sig någonting, eller att sugas upp i det och verkligen utvecklas, är att få till träningen hemma. Att det inte hjälper hur många (yoga)klasser man går på i hur många år som helst om man inte har en ordentlig hemma-träning.
Att det du vill utvecklas inom, måste vara det du sysslar med när du inte är upptagen med någonting annat. När ingen är hemma. (Istället för instagram och netflix som tyvärr är mina go-to just nu).

Ni vet som när man verkligen snöat in på någonting. Då tar i alla fall jag varenda tillfälle att förkovra mig, promenerar med en bok framför näsan och tar varje möjlig minut att googla!
Det är nästan som när jag rökte förr, jag går bara runt och tänker på när jag nästa gång kan få tag på cigg / googla, försöker fuska till mig tillfällen osv.

Tankvärt va? Förstår att jag inte lär mig spela instrument, inte lär mig språk, inte håller mig uppdaterad om börsen, inte utvecklar mitt företag mer, inte blir rörligare eller inte läser alla intressanta böcker jag listat.
Fast jag har massvis med tid.

Det jag lyckats göra är där emot faktiskt att komma igång med träningen igen! Och visst vaknar jag varje morgon och tänker ”åh idag får jag gå till gymmet!” eller ”åh nej idag är det vilodag, bör hålla mig från gymmet!” haha.

Kickar igång med Timelogger

Har du testat att mäta din tid någon gång?
Jag tror att det kan hjälpa mig och många andra att komma loss ur prokastinering och känslan av att dagarna försvinner utan att man hunnit göra det man egentligen velat.

Vad gör du med de 16 timmar du är vaken? Hur mycket tid går åt att handla middag på en månad?
Hur mycket tid lägger du på det du tycker om? Och hur mycket på sådant som inte spelar någon roll?

Jag har klockat min tid en del.
Först när jag pluggade och då insåg att jag bara aktivt arbetade 35% av den tid jag avsatt (!)
Inte konstigt att man aldrig blev klar..
Och sedan då och då när jag märker att föör mycket tid slösurfas bort i väntan på att någonting ska hända.
Det fanns också en tid då jag kände mig mycket ensam och ville spendera mer tid med andra, men efter att ha testat att logga tiden insåg att jag umgicks mycket mer än jag tex jobbade!

”Men om man vet att man mäter kommer man ju sköta sig bättre!” tänker den som läst om psykologisk forskning på komvux. Vilket absolut är någonting som händer.
Rid på den vågen säger jag och få lite extra gjort, rätt snart tappar man orken och visar sitt lite bekvämare jag 🙂

Nu när jag har så mycket fritid och behöver öka produktiviteten och arbetsinsatsen ett snäpp, är det dags igen.

Återkommer på måndag med mitt fina cirkeldiagram!

Oväntat besök

Förra vintern råkade min man sätta eld på köket.
Det var tidig morgon, han gick upp och satte på en kastrull vatten till te eller kaffe, men råkade knäppa på fel platta och gick och slumrade lite till!
Dagen innan hade han fått träslevar av sin syster som jag hade oljat in och satt på tork över en plastbunke. Vi har ett väldigt trångt kök så enda platsen att ställa denna platsbunke med trä och olja överallt var på en spisplatta.
Ni kan ju gissa  just vilken platta det var han råkade sätta igång 😉

Branden tog sig upp i fläkten men spred sig inte mer än så. Eftersom jag trodde fläkten gick ut i något slags system  i hela fastigheten ringde jag 112 i rädsla att branden skulle sprida sig.
Men allt gick ju bra. Var bara att röksanera (manuellt…) hela lägenheten och slänga typ 70 % av alla ägodelar.

I går där emot var det polisens tur att komma på besök.
Vi satt och drack drinkar efter middagen, drinkar på vardag är det nya heta här hemma.
Plötsligt hörs ljud från sovrummet, vars fönster är på gatuplan. Jag har ju varit rädd för inbrott där i flera år så jag har alltid ett öra spetsat.
Vi äger ingenting av värde, och jag är aldrig rädd ute på stan eller så, men det är någonting med att bli konfronterad i sitt skyddade hem där man slappnar av. Det är ju också uppenbart att personen inte har rent uppsåt. Och jag är så rädd att personen nästa gång ska vara beväpnad och våldsam, speciellt med kniv!
Vi såg dom, dom såg oss och sprang iväg. Men de hann ändå öppna hela fönstret på vid gavel.
Hade varit så mycket läskigare om jag vart hemma ensam, om det skulle hänt ikväll istället tex.

Jag har en grej att alltid titta på en person i tjänst hur glada de verkar vara, för att se om det är ett bra yrkesval. (Det är ju min stora issue här i livet vad jag ska jobba med).
Optiker har jag bara stött på glada och icke stressade, därför ville jag bli det ett tag. Brandmännen verkade ha det trevligt på jobbet, och lika så poliserna som kom hit!
(Tyvärr kan jag inte säga det samma om sjukvårdspersonal tyvärr!)
Så jag tänker att när jag närmar mig 30 får jag ta en riktig funderare, och om jag inte är nöjd med tillvaron jag byggt upp till dess så tar jag helt enkelt och söker till polishögskolan 😀

Kring livet och döden

Är inne i en period med mycket existensiella funderingar.
Kan fastna i diskussioner med mig själv kring livets mening, om världen är ond rakt igenom etc.

Kan börja med att säga att jag är lyckligt oerfaren kring död och förlust, jag har aldrig haft en anhörig sjuk eller förlorat någon. Ni som har det kanske har helt andra insikter än mig, och kommer bli stötta av min naivitet nedan.
Vill också påpeka att jag är inne i en ”vill inte leva men inte heller dö” period, att det snarare är en likgiltighet än att jag har en sådan hjärtesorg eller smärta att jag faktiskt plågas och inte står ut. Det måste vara en helt annan kamp, vilken jag har stor respekt inför och hoppas jag aldrig behöver uppleva..

En mening med att leva skulle kunna vara att njuta av det man har, sin kropp, sina sinnen, sin omgivning.
En annan mening skulle kunna vara att göra gott, att hjälpa andra ifrån ondska och orättvisor tex.
I båda fall är allting tillfälligt (njutningen tillfällig, människorna man hjälper dör) och kan man inte förlika sig med det finns det bara en tankebana kvar: Att göra någonting bestående.

Pröva dessa tre olika scenarier och känn hur de smakar:
Du lever för njutning, gör alla de där sakerna du suktar efter, upplever, skrattar, reser till fina platser..
Du ägnar ditt liv åt politisk aktivism, lyckas genomföra förändringar i samhället som du verkligen tror på…
Du skapar saker som kommer att leva vidare efter dig, det kan vara konst, bygger ett hus, uppfostrar barn..
…Sedan får du beskedet att du är obotligt sjuk, i vilket fall hade du kunnat  ta dödsdomen med störst ro och nöjdhet?

Igår kväll kom en vändpunkt i hjärnkontoret.

Jag mindes ett resonemang som jag tidigare formulerat, nämligen:
Att du behöver inte välja mellan livet och döden, döden är man garanterad, vilket betyder att man lika gärna kan testa det där livet först utan att förlorat något!

Så! Full fart!
Ska bara testa det här livet lite, se vad som erbjuds!

Meningslöshet och världens förgänglighet spelar liksom inte så stor roll, om man ser livet som en ”bonusrunda” innan döden, istället för det centrala.

Vart har motivationen tagit vägen?

Försöker verkligen peppa upp mig. Locka mig med olika saker, med drömmar, utmaningar..

Viftar fina saker framför ögonen som man gör på ett litet barn.

Jag har ingen jävlar anamma längre, minns inte när jag hade den senast. Kan liksom tänka positivt och se det fina i livet, men det händer ingenting i hjärtat. Ingen tändgnista.

Jag orkar inte kämpa och tävla. Vill bara vara ledig i resten av livet och inte ha någon tid att passa. Fika med vänner, träna lagom, långa kramiga sovmorgonar, lyssna på musik.

Hur länge ska det vara så? Vart är medborgarlönen? 😉

Är människor lyckliga? Går det? Eller går alla som man ser på stan under en dag och är halvnöjda? Människan kanske är programmerad så?

Meditation

Jag vill börja meditera!
Tror det är bra för alla, speciellt för oss knäppisar.

Ett tag bar jag en aktivitetsklocka som mätte pulsen, och experimenterade lite med att styra pulsen upp och ner. (Har rätt hög puls). Inga långvariga förändringar dock, bara för stunden!

Har också använt en mindfullness övning jag lärde mig på ett jobb; att räkna sina andetag upp till tio och sedan ner igen till noll, i en cirkel. (Man ska andas normalt och bara räkna, inte styra andningen efter räkningen). Börjar man tänka på annat kan man komma på sig själv med att räkna knasigt i bakhuvudet, tex fastna på en siffra eller fortsätta långt förbi 10 ?

Andas i en fyrkant  också men det slutar alltid med att jag inte andas nog och måste dra in luft som efter att man hållit andan.

Ett fett tips är att lyssna på musik utan text (klassiskt, jazz, funk, vad som) och bara ligga stilla och blunda. Försök att verkligen lyssna på vad som händer i musiken, höra vad alla instrument spelar.
Det kräver all koncentration och jag slutar tänka i meningar och ord, för att snarare observera upp massa abstrakta mönster. Härligt!

Jag behöver mer kött på benen! Information, fler bra övningar och trix!
Tips på kunskapskällor någon?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2017 Hoppjerkan

Tema av Anders NorenUpp ↑