Varje gång jag träffar på småbarn och deras förälrar blir jag lättad och tacksam.
Att jag inte har några barn.

Att jag under alla dessa år hållt mig ifrån ett förhastat beslut som skulle varit mitt liv 20 år efter det. (Jag menar, hur många andra dumma beslut har man inte tagit, speciellt som ungdom?)
Och enorm tacksamet över att jag bor i ett land där jag har möjligheten att välja!!

Som barn tänkte jag att egna barn var någonting som ingick, man skaffar en karriär och barn och sen är man klar.
Sedan gick planen över till att jag skulle skjuta upp det så långt fram som möjligt, för att få så mycket som möjligt tid innan.
Tills jag bara fortsatte den tanken hela vägen ut.
Att om barn kändes som slutet på livet, varför inte bara strunta i det? Och stressen kring att hinna leva så mycket som möjligt innan detta abrupta slut bara lyfte haha. Mitt förväntade fria livsspann gick ju från 30 år till 90 år!

Jag har omvärderat det här beslutet så många gånger, det är en enorm fråga och många saker att väga in.
Vad är mina egna åsikter? Vad är påverkan utifrån? Skulle jag vilja ha barn i en annan kontext / situation?
Skulle jag vilja ha barn om jag slapp graviditeten?

När jag för några år sedan gick och väntade på tid till en abort (v 4, lätt beslut) så träffade jag en vän med barn. Vi strosade runt och hamnade på barnavdelningen på någon klädaffär. Var där i evigheter.
Efteråt kom hon på vilken sits jag var i och ursäktade sig ordentligt för att ha lurat in mig dit och slängt massa söta bebiskläder i ansiktet på mig.
Men jag tyckte det var så skönt att få ännu mer tyngd till mitt beslut. Jisses. Jag hade verkligen duckat en farlig kula!

Jag gillar barn. Tycker att det är fantastiskt att jobba i tex skola just för att få lära känna alla barn med så färgglada personligheter och tankar. Älskar att diskutera med ungdomsgäng på bussen!
Men jag känner absolut 0 behov av att ha mina egna.

Vidare tänker jag att samhället beter sig lite konstigt. Alla skaffar ett eller två barn.
För att det ingår (?) i ett vuxenliv eller en kärleksrelation.
Klämmer in dom mitt i de stressigaste karriärsåren. Sover inte på 4 år, och kämpar sedan vidare med det där livspusslet för och jakten på tid för barnen.

Vore det inte vettigare ifall några få, låt säga att det skulle vara 1 på 10 personer, som verkligen känner att det är det deras liv går ut på, skaffar typ 5 + barn istället? Så kan vi andra försörja dom gemensamt?
Kallas det inte specialisering och stordriftsfördelar? 😉

För det händer någonting när man blir förälder, vare sig man vill eller inte.
Praktiska saker kan man nog påverka, man kan vara en cool familj, fortsätta med hobbys och ta med ungen jorden runt.
Men jag vill tro att så fort man blir förälder kommer man alltid att sätta barnet i första rum. Man kommer alltid ha den där ungen och dess välmående / säkerhet i bakhuvudet. Man blir också en annan människa, en mor eller far.
Jag tror inte jag skulle trivas som oåterkallerligt transformerad mor.

Det här kan låta deppigt, som ett bortval, gjort utav rädsla för förändring.
Men jag ser ljust på min framtid utan barn!
Att bli 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100 utan egna barn.
Tror att varje decennium kan bli topp. Att jag kommer ha massa nära relationer, kunna supporta vänner med sina barn och samtidigt syssla med spännande saker. Utan tidsnöd.
Jag ser fram emot att bli den galna tanten!

Och när jag är 50 + och har ro i själen, är klok, trygg och har ett riktigt hem, då ska jag ta emot fosterbarn.

Jisses. Någonting är jag starkt och djupt beslutsam kring iallafall.